Bröllopsdag

Igår hade vi bröllopsdag, eller skulle haft om Bertil levt. Jag vet inte hur jag skall säga? Det är väl fortfarande vår bröllopsdag, eller? För mig är det så i alla fall. Jag känner mig fortfarande som gift. Jag har ännu inte lyckats förmå mig till att kalla mig själv änka. Vi bytte inga ringar vid vigseln. Vi beslöt att dom vi hade var bevis nog på vår kärlek. Jag bär ju fortfarande förlovningsringen. Ja, faktiskt bär jag ju bägge, eftersom jag bär Bertils ring om halsen, alltid! Hans finns ju med mig alltid, så det känns helt rätt.
Jag vet att beslutet att gifta oss kom av beskedet om Bertils sjukdom, men jag ville göra det för att tala om för världen att jag ville finnas där för honom hela vägen, och att jag aldrig skulle lämna hans sida hur jobbigt det än blev. Det visade sig att det var helt rätt beslut, även på andra sätt. Jag har haft det lite enklare nu efteråt, än jag skulle haft om vi inte varit gifta.

Vi fick bara en enda bröllopsdag tillsammans. Den firade vi på Malta förra året. Vi åt en fantastisk middag på vår favoritrestaurang på strandpromenaden. Vi gjorde det mitt på dagen, med solen skinande utanför. Att det blev på dagen och inte på kvällen, berodde på att Bertil hade svårare att äta på kvällarna. Vi åt lax, kommer jag ihåg. Man fick mycket mat på det stället, och om vi inte valde kött, så var chansen större att vi skulle orka efterrätt. Vi tog också en drink innan och då fick jag en av kyparna att ta ett kort på oss. Bertil ser väldigt frisk ut och vi är glada och finklädda. Det enda som skämmer det kortet är väl mitt gips. Någonstans långt inne visste vi nog bägge två att vi aldrig mer skulle få fira den dagen.
Dagen igår var ändå rätt så lugn här. Det är lite skönt att det är vardag även om jag inte jobbar. Jag tycker det är skönt att träna på morgonen, så igår var jag inne på ett cirkelgympas kl 08.30. Efteråt handlade jag, och var hemma igen lagom till lunch. Det passar mig. Idag var jag i simhallen halv nio och sedan var jag och gjorde lite datasupport. Hann dricka kaffe där och var ändå hemma till lunch.
På eftermiddagarna knypplar jag lite och stickar en del. Tar det bara lugnt alltså.

Juldagsmorgon

Det glimmar inte så mycket här i Grimeton. Det blåser halv storm, och nästan all snön regnade bort i natt.
Julaftonen avlöpte väl som förväntat. Jag åkte till mamma och pappa och käkade lunch, Det var inte planerat, men jag kände att det skulle funka. Hjälpte dom att skruva ihop ett löpband, dom köpt.
Resten av dagen var jag hemma med katten. Fast han ville bara vara med mig på dagen. På kvällen och natten ville han springa ute. Nåja, var och en gör som den vill. Det brukar bli bäst.
Stundtals var jag väldigt ledsen igår, men det var förväntat. Jag var inte ledsen för att jag satt ensam i jul. Julen betyder inte något firande för mig. För mig var julen framförallt en tid när Bertil och jag var tillsammans på en resa. Det är bra minnen, som min bror sa till mig när han ringde igår. Javisst, det är inte därför jag gråter. Det är för att jag inte kan få några nya minnen tillsammans med Bertil. Det är det som gör så ont.
Redan första julen 2001 var vi iväg. Det trots att vi inte officiellt var tillsammans förrän i slutet på november. Den stugan i Sälen hade jag lurat mina föräldrar att hyra tillsammans med mig. Jag ville bort från julen och hade lyckats övertala dom att följa med. Jag kommer ihåg hur glad Bertil blev, när vi frågade om han inte skulle åka med. Jag hade tänkt prova på att åka utför, för första gången i mitt liv (kanske gjorde jag det någon gång som liten) och Bertil ställde gärna upp som skidlärare. Den julen bekräftade också att det var så här jag ville tillbringa julen. Bertil hade rest flera jular innan, så han var redan säker.
Året efter 2002 hyrde vi också en stuga i Sälen. Denna gång lite närmare backen, och jag gick i skidskola. Den julen insåg nog både Bertil och jag att jag aldrig skulle bli någon utförsåkare. "Man måste våga ha skidorna rakt neråt i backen" sa Bertil och det vågade aldrig jag.

Vi förlovar oss!

År 2003 var året då Bertil skulle fylla 50. Vi planerade tidigt att det skulle bli en långresa. Vi pratade faktiskt om Sydafrika redan då, men tyckte att det var lite för tidigt. Landet hade inte varit en demokrati i tio år ens, och det var lite turbulent. Bertil hade varit i Florida två gånger tidigare, men tyckte om det, och jag hade aldrig varit där, så.
Vi åkte redan den 11 december. Detta för att flygbiljetterna steg något hutlöst i pris när vi kom närmare julen. Bertil hade en klar uppfattning om var han ville fira sin 50-årsdag, så han la upp rutten. Vi firade hans födelsedag på Sanibel island, men dagen efter stack vi till Key West. Den stan är väldigt speciell. Det är så långt söderut man kan komma i USA, och folket där hade en speciell menatlitet. Där hyllade man solnedgången varje kväll och på julaftonen förlovade vi oss där precis i samma ögonblick som solen gick ner i havet. Det var ett magiskt ögonblick. Den resan förverkligade jag också en dröm jag haft länge. Vi åkte till Key Largo och jag simmade med delfiner. Det är en otrolig känsla att fått vara med om.
2004 var vi London. Vi åkte på julafton och på juldagens morgon gick vi till Hyde park och tittade när några galningar simmade i ankdammen där. Det var minusgrader ute, men det hindrade dom inte. I London är Boxing day (Annandag jul) en stor fotbollsdag, och jag var för första gången med och såg Arsenal spela boll. Det var på Highbury, arenan som året efter gick i graven och gav plats åt bostäder.
År 2005 var vi faktiskt hemma. Tror det berodde på att vi tågluffat i Skottland väldigt sent den hösten, och när vi kom hem från den fantastiska resan, kändes det lite omöjligt att ladda om för en ny.

Levadavandring på Madeira!

Året efter 2006 var vi på Madeira. Vi åkte tidigt juldagsmorgon. Madeira hade ett fantastiskt klimat och vi tog oss runt ön med lokalbussar och på vandring. Fantastisk resa även den. Madeira var också ett ställe som vi ofta hade uppe som resmål. Båda skulle vi kunna tänka oss att resa dit igen. Det blev aldrig så!
2007 hyrde vi en stuga i Stöten. Vi hade kompisar som skulle komma efter, på en kortvecka. När dom kom skulle Bertil åka utför med dom. Innan dess skulle vi bara ta det lugnt och kanske åka lite på längden. Vädret var en katastrof. Det regnade varannan dag och varannan dag var det kallt, så allt regnet frös till isgator. Jag åkte inga skidor den veckan. Vi var på en fantastisk snöscotertur en dag. När dom andra kommit, lagade jag lunch till dom och låg i badhuset på eftermiddagarna. Passade mig utmärkt.
Julen 2008 var vi hemma. Detta berodde på att vi skulle göra en långresa i januari 2009. Då fyllde jag 50 år. Vi åkte på trettondagsafton till Sydafrika. En helt underbar resa, som jag inte skall återge här. Minns bara särskilt att Bertil fixat blommor som stod på vårt rum, den dagen jag fyllde. Presenten låg i resväskan som kommit bort, men som tur var kom den ju till rätta till sist.

Julafton på Mallorca!

2009 var vi på Malllorca. Vi åkte redan den 20 december. När vi till sist kom loss från snöstormen på Sturup, hade vi bra väder bägge veckorna. Lite kallt var det i början, men det rättade till sig ju längre tiden led. Vi utforskade ön med hjälp av lokaltåg och -bussar. Otroligt vacker ö.
Julen 2010 var vi hemma. Inte för att vi då fått veta att Bertil var sjuk, utan för att vi redan året innan på Mallorca, bestämt att vi skulle fira nyår i London.
Resan var bokad till den 30 december, och det fanns inget i Bertils behandling som hindrade oss från att åka. Vi passade också på att gifta oss innan vi åkte. Den 27 december var vi i stadshus A och sa JA till varandra. Nyår i London blev kanske inte riktigt som vi tänkt. Bertil var trött av behandlingarna, och kanske också av sjukdomen. Cortisonet gjorde att hans syn förändrades, och på korten därifrån är han oftast utan glasögon, för dom fungerade inte riktigt. Målet för resan var att vi på nyårsafton skulle se fyrverkerierna vid London eye. Det blev inte så. Vi orkade inte det, men vi hade en fantastisk tid i London i alla fall. Vi var på Emirates och såg Arsenal. Bertil var också och såg Queens Park Rangers spela. Vi var på musical och naturligtvis var vi på pubarna. Käkade eller bara tog en öl.

Julafton på Malta!

Hela 2011 reste vi väldigt mycket. Det var Bertil som ville hinna med och se och uppleva så mycket som möjligt. Vi hade knappt kommit hem från en resa innan han började planera för nästa. När julen närmade sig, sa jag att han fick bestämma. Ville han åka, så följde jag med, men jag ville gärna ha lite värme. Det blev Malta, vår sista resa tillsammans. Vädret var väl sådär, men kunde vi ändå njuta av tiden där. Jag hade en bruten handled, men det hindrade oss inte så mycket. Bertil som hade varit trött och mått dåligt hela hösten, fick på något sätt förnyade krafter. Han uppskattade mat, som han inte gjort på länge. På julaftonen åt Bertil ett fantastiskt revbensspjäll på strandpromenaden. En restaurang som vi sedan återkom till flera gånger under vår resa. Där åt vi också en fin middag, den dagen vi firade vår bröllopsdag. Det jag trots allt minns mest, är våra långa promenader längs strandpromenaden, och hur vi en dag gick ända in till Valetta. Kan idag inte förstå var han fick dom krafterna ifrån.
11 jular fick vi tillsammans. Ljusa minnen allihop, men nu julen 2012 är saknaden oerhört påtaglig.
Jag försöker klamra mig fast vid bra saker, som händer här och nu, men det är svårt att inte försvinna in i det förgågna.
Häromdagen kom det en hackspett till min talgboll och han satt kvar så länge att jag hann hämta kameran för att fotografera. Han gjorde det nog för att få mig att må lite bättre.

Grattis Bertil

Idag är det Bertils födelsedag. Han hade blivit 59 år om han hade fått leva. Vi firade aldrig hans födelsedag speciellt mycket med tanke på att det är två dagar innan jul. Det var aldrig någon som fick komma eller så, men han fick alltid en present och vi åt något gott tillsammans, oavsett om vi var hemma, eller redan kommit iväg på julresan.
I år är det bara ännu en jobbig dag. Det var inte så farligt i morse, när jag var inne och fikade. Tänkte inte så mycket på det då, men när jag kom hem kändes det tungt.
Mariann kom och hälsade på mig, vi gick en promenad, och fick pratat en del, så nu är det rätt så OK! Det är många jobbiga dagar just nu. Får bara ta en dag i taget.
Jag fick jullov från jobbet, så nu börjar jag inte jobba igen förrän 7 januari. Det skall bli skönt. Det känns bra att kunna vara hemma hos katten lite nu, när det är så kallt väder. Han älskar att ligga framför braskaminen, när jag eldar.

Nio månader

Idag är det nio månader sedan Bertil gick bort och lämnade mig ensam. Fortfarande saknar jag honom så oerhört mycket att det gör ont. Extra påtagligt är det nu denna månaden. Om det hade varit som det brukar, hade vi nu planerat för vår redan bokade resa. Vi hade pratat om vad vi skulle ha med oss, och Bertil som alltid läste guideböckerna från pärm till pärm, skulle berättat för mig vad vi skulle se. Vi var ju bägge sådana att vi ville fly från vinter, snö, rusk, julkalas och klappar. Det var knappt jag trodde det var sant, när jag träffade Bertil. Det fanns någon mer som bara ville resa bort från allt stök och bök. Vi har gjort fantastiska resor. Några år var vi i svenska fjällen, men det var nog trots allt bättre och åka till lite varmare trakter. Jag minns underbara ställen som Madeira, Mallorca, Florida, Sydafrika (då åkte vi visserligen efter jul) och nu senast Malta. Förra julafton satt vi på strandpromenaden på en uteservering och åt revbenspjäll. Jag saknar den känslan, och det gör ont att inte ha någon att göra sånt med.
Jag hade ett tag funderingar på att åka bort själv, men beslöt till sist att det inte kändes bra.
Nu har jag beslutat att göra det som känns rätt för mig i det läget jag befinner mig nu, nämligen att betrakta julafton som vilken dag som helst, och tillbringa den på det ställe där jag mår bäst. Hemma i huset tillsammans med min katt.
Tack för att ni respekterar mitt beslut. Skulle jag ångra mig, vet jag var ni finns.

Glöggmingel

Håller på att städa efter minglet. Det var många som kom. 23 stycken tror jag jag räknade till. Jätteroligt. Hoppas inte någon kände sig förbigången. Jag kände att jag inte hann med alla ett tag. Tack i alla fall allihop för ni kom, och tack för allt ni hade med er. Det är skönt att känna att ni finns där ute för mig.
Veckan har annars gått i sjukdomens tecken. Jag startade upp med en rejäl förkylning i måndags. Den är väl inte riktigt borta men det är rätt bra nu. Natten till torsdagen vaknade jag med magsjuka också. Satt halva natten på toaletten. Det var ingen rolig historia, men det är också borta nu.
På grund av detta har det inte blivit någon träning i veckan. Får ta nya tag till veckan som kommer.
I tisdags orkade jag i alla fall vara med på samkvämet på jobbet. Vi åt gröt, skinkmacka och spelade julklappsspel. Trevligt!

Köpenhamn

Igår var jag i Köpenhamn. Det var kommunens personalförening som körde buss ner. Det var kanske lite mycket åka och inte så mycket tid där, men det var trevligt. Det var några kollegor och jag som bokat plats. Vi flanerade bara lite på Ströget. Vi var och åt lunch på Vesterbro brygghus. Bertil och jag var där allhelgonahelgen 2009. Dom brygger sitt eget färsköl och serverar goda pubrätter. Jag vet att vi var nöjda då, så jag föreslog att vi skulle gå dit. Det var bra denna gången också. Efter lunch ville dom andra titta i klädaffärer. Jag hade inte riktigt ork till det, dessutom blev jag tokig på allt folk som var inne i affärerna. Jag ville till Nyhavn och kolla, så jag gick min egen väg en stund. Det känns bra att göra det. När jag är på resmål som Bertil och jag varit på, blir saknaden som störst, och då mår jag bäst om jag får vara för mig själv en stund.

På eftermiddagen träffades vi för att gå på Glyptoteket. Där inne har jag aldrig varit, det var fint. Vi tänkte prova fiket, men dom hann stänga så det fick bli en fika på stan istället innan bussen gick hem. Vi åkte hemifrån 8.00 och var inte tillbaka förrän 21.30. Då förlorade vi, i och för sig 40 minuter i Helsingborg, eftersom bogproten på färjan inte gick att öppna när vi kom fram. Det var bara att köra av personbilarna, vända färjan och låta bussen och långtradarna backa ut. Det var ingen enkel historia, men det gick till sist. 7,5 timmes resa och 6 timmar där. Nästa gång får det bli ett hotellrum. Köpenhamn är en mysig stad!
Veckan har varit lugn. Inga möten, men det är klart då blir det ju en del träning istället. Knypplat har jag också gjort. Det var sista kurstillfället innan jul, så vi smakade lite på julgodiset, som skall serveras på glöggminglet.
I fredags hängde jag upp mina adventsstjärnor. Det är egentligen inte mitt jobb. Bertil skötte alltid det, men jag lyckades. En lampa var sönder, men jag har ett förråd av glödlampor, som dom knappt har i affärerna. Jag tycker att elektriska ljusstakar är fult, och den Bertil ägde fick han ha på sitt kontor. Jag funderade på att inte sätta upp den, men bestämde mig för, att det nog är bäst, att det är som det brukar, så nu står den där på hans kontor.

Det går mot advent

Jag kan inte stoppa tiden, och det vill jag inte heller. Det får bli advent, jul och allting även i år. Jag får bara ta det som det kommer. Vi har börjat öva luciasångerna på jobbet, och om inte annat är det roligt att se barnens förväntningar inför julen.
Det är roligt att jobba, även om det fortfarande känns skönt att ha fredagen till annat. I onsdags fick vi ta del av en fantastisk föreläsning på vår APT. Väldigt inspirerande!
I torsdags var jag hos kuratorn. Jag har inte varit där på tre månader, och hon undrade hur det kändes att komma tillbaka till palliativa. Det känns inget konstigt. Jag har inga svarta minnen därifrån. Jag vet att dom gjorde sitt yttersta för Bertil, och dom kämpade verkligen för att han skulle må så bra som möjligt hela tiden. Det är verkligen goa människor som jobbar där, och de som hade någon kontakt med Bertil kommer fortfarande och pratar med mig när jag sitter i väntrummet.
Vi beslöt i alla fall att sätta punkt för våra samtal. Hon tycker jag har kommit långt och att jag skall vara stolt över mig själv. Jag tycker själv det, och jag ÄR stolt över mig själv. Man bearbetar genom att berätta hur man mår, sägs det, och kanske är det det hjälper mig. Jag berättar för er, här, varje vecka, och kanske det är det som får mig att gå vidare. Det är inte så att jag glömmer Bertil eller inte saknar honom längre. Det gör fortfarande lika ont, som för åtta månader sedan, men det kommer inte lika ofta nu.

Knäck i långa banor!

I helgen har jag bakat, mest hela tiden. Det är förberedelser inför glöggminglet. Jag skall till Köpenhamn nästa lördag, så jag tänkte det var bäst att börja i tid.I fredags var Bertils mamma och jag och gjorde stan. Vi besökte konsthantverkarnas julmarknad och Lyrestedts julbod. Vi hade trevligt, men det var fruktansvärt kallt ute. Det studerandet jag skulle gjort i fredags har jag gjort i dag istället. Har skrivit färdigt nästa inlämningsuppgift. Vi skall träffas i min grupp nästa fredag, så jag väntar nog att lämna in den tills dess. Har också hunnit med att börja på en ny knyppelspets. Vi har kurs på torsdag sista gången innan jul, så jag tänkte att jag skulle ha lite att knyppla på lovet (om jag nu får något).

11 år och 8 månader

Nu har den kommit, dagen jag fasat för en tid. Hade Bertil fått leva hade vi idag firat att vi varit tillsammans i 11 år. Det var det datumet vi firade mest faktiskt. Förlovningsdag har vi på julafton, så det blev liksom aldrig av, och bröllopsdag fick vi ju bara uppleva en enda. Vi gjorde alltid något speciellt den 18 november. Åt något gott här hemma, om det var en vanlig vardag. Gick ut och åt, och gav varandra någon liten present. Vi har båda känt hela tiden att den här dagen var värd att fira. Vi vet inte ens om det var rätt dag, eftersom ingen av oss hade koll på när vi övergick från att vara vänner och arbetskamrater, till något annat. Vi valde den här dagen för då visste vi båda att  något hade hänt som gjorde att vi bestämde att vi ville tillbringa resten av livet tillsammans. Tur vi inte visste då att livet skulle bli så kort. Fast jag ångrar inget. Hade någon sagt då, att ni får bara tio år tillsammans, så hade jag inte tvekat en sekund. Jag hade gått in i det ändå, och jag tycker idag att vi levde som om vi hade vetat. Vi tog hand om varandra varje dag och vi gjorde otroligt många saker tillsammans. Vi har aldrig grälat och vi har aldrig sagt ett ont ord till varandra.

Vi skålade för tio år i Berlin!

Förra året var vi i Berlin och firade tio år. Det var ingen bra resa för Bertil. Hade mådde inte riktigt bra dom dagarna, det var kallt och han frös. Han kämpade i alla fall för att vi skulle få en så bra resa som möjligt, och han orkade åka både rundtursbuss och pendeltåg till Spandau. Han följde med mig in på en borg, för han visste att det intresserade mig, men vi hade också många stunder av lugn och ro på ett fik, med varm choklad, för då mådde Bertil som bäst. Han hade svårt för att äta, dom dagarna, men vi fick i alla fall en tioårsmiddag på en lokal restaurang, och han kunde uppskatta den fantastiska maten. Jag har en bild från den resan, som skrivbordsbild på min dator. Det är en bild tagen på Alexanderplatz. Vi åt lunch där den dagen vi åkte rundtursbussen. Bertil beställde en snitzel, och han ser så nöjd ut när han fått sin mat. Jag tror inte han klarade att äta hela den, men det syns inte på kortet. Jag vet att Bertil älskade tysk mat på tyska restauranger med tysk öl, och det är så jag vill minnas honom. Därför ligger den bilden där, så jag ser den varje dag.
Jag är väldigt glad för att vi fick den resan just den här dagen. Jag är också väldigt glad för att han orkade med ännu en resa, för på resan till Malta över jul, mådde han betydligt bättre. Visserligen var det hans rygg som spökade då, men det hindrade inte honom så mycket. Den resan fanns inget illamående och han uppskattade mat som jag inte sett honom göra, sedan vi träffades nästan. Ett fantastiskt revbensspjäll åt vi på julaftons lunch, och den bilden på honom möter mig varje dag när jag kommer hem, för den står på byrån i hallen.
Jag vill mötas av honom och jag vill ha hans saker omkring mig för det får mig att må bra. Så bra jag kan må, för det är ju aldrig som förr. Jag kan aldrig säga att jag mår riktigt bra.
Idag är också åtta månader sedan han gick bort, och jag får påminna mig om att jag faktiskt har ett rätt så bra liv.
Jag har fantastiska vänner, som bara är ett telefonsamtal bort.
Jag har det bra ekonomiskt.
Jag bor i ett hus jag trivs med och har grannar som ställer upp.
Jag har ett roligt jobb och kollegor som finns där för mig hela tiden.
Jag är fullt frisk (var nyss på hälsokontroll).
Jag har en älskad katt som möter mig när jag kommer hem, och som ligger hos mig på natten.
Jag saknar bara någon att dela allt det här med, och jag skulle kunna göra vad som helst för att få honom tillbaka. Det är inte rättvist att någon jag älskat och delade mitt liv med, inte finns längre. Det gör mig arg och ledsen.
Jag försöker i alla fall gå vidare med mitt liv och jag är stolt över, vad jag gör och hur långt jag har kommit.
I fredags var det första examinationen på kursen jag går, och trots att jag har flest år sedan sist jag läste, klarade jag det bättre än de flesta (om jag får säga det själv). Det känns bra att jag kan stå där inför en grupp relativt okända människor och prata om saker jag nyss lärt mig, och känna mig trygg i det.

Det här kortet tog jag i Januari!

Igår kokte jag grönkål. Det är den enda maten på julbordet som jag tycker är god, förutom köttbullarna (men dom räknas inte säger mina vänner). Jag hoppar över julen i år, men grönkål kan jag äta hela året, så det är bra att ha i frysen. Jag kommer att bjuda in till glögg den andra advent som Bertil och jag gjort i flera år. Bertil tyckte aldrig om den tillställningen, därför blev det ingen förra året. Förra året gjorde vi bara sånt som Bertil ville. Jag har alltid tyckt det var trevligt, så jag har beslutat att köra i år. Det kommer inbjudningar. Då får jag chansen att träffa dom som jag inte ser så ofta och vi får en chans att säga God Jul.
Idag har jag  satt ut fågelbordet. Det fågelbordet som vi köpte Mayrhofen i Österrike och transporterade hem genom hela Tyskland. Jag tycker så mycket om det, mest kanske för att det var Bertil som ville köpa det. Det var inte ofta han hade åsikter om vad vi skulle skaffa (om det inte gällde tekniska prylar). Han var ute för att posta korten och jag låg kvar på rummet. När han kom tillbaka ville han att jag skulle följa med ut för han hade sett ett fint fågelbord som han ville köpa. På den vägen blev det och vi lastade det ut och in i bilen en hel vecka. Det är fint och fåglarna blev glada att det kom ut. Dom står redan på kö för att käka.

Söndag igen

Efter en intensiv helg förra veckan, rullade denna veckan på i gamla hjulspår. Jag jobbade både tisdag och onsdag kväll. I tisdags var jag på en mycket bra föreläsning och i onsdags var vi på I-padkurs. Vi har fått två till avdelningen och nu gäller det för oss vuxna att lära oss så mycket att vi hinner ifatt barnen, om nu det är möjligt.
I torsdags var jag på banken. Allt är nu äntligen avslutat och det sista som föll på plats var avslutandet av Bertils Avanzakonto. Jag vill inte ha så mycket pengar stående på mitt bankkonto, utan jag tänkte placera om dom tills jag behöver dom. Jag skall måla om huset nästa sommar, så då behöver jag en del, men det kan väl vara bra att få lite ränta tills dess.Stefan tyckte jag skulle placera om andra pengar också, så plötsligt blev projektet jättestort. Det tog två timmar och blev ändå inte färdigt, men då orkade varken han eller jag mer. Jag åkte bort till Bertils mamma och fikade. Det var skönt att bara få dricka kaffe och prata.
I fredags var det självstudier igen, men det var uppgifter som skulle lämnas in, så jag läste och skrev faktiskt nästan hela dagen. Tog bara en paus för att åka till stan och slänga den gamla tvättmaskinen. Passade också på att handla och simma.
Fredag kvällen blev  jobbig. Kände mig ensam och lite deppig. Sigge finns ju där förstås, men han är svår att prata med.
Ville inte sitta ensam på lördagen också, så när jag var på Veras på morgonen, bjöd jag in mina vänner på lite vin på kvällen. Det var skönt att dom kunde och hade lust. Vi hade en trevlig kväll, och det är roligt att laga mat åt flera personer, och det är skönt att huset fylls med röster ibland. Fast många gånger vill jag vara ensam, det ger mig ett lugn, som jag så väl behöver. Jag har ju lite svårt att vara still.

Idag har jag varit inne på cirkelgymet. Brukar inte åka till stan den söndagen jag inte har receptionen på Friskis, men idag kände jag att jag behövde komma ut. Har suttit inne hela dagen och jobbat på en Power Point-presentation till fredagens examination. Det känns bättre för mig att ha lite bilder som stöd när jag skall prata inför gruppen.
Har varvat det jobbet med lite knyppling (har börjat på spetsen "Vitsippan") och stickning. Har faktiskt stickat ett par raggsockar till mig själv. Köpte nya stövlar att ha på jobbet härom veckan. Dom behöver jag ett par extra sockor i, så jag stickade mig ett par av restgarner. Helt OK blev dom. Annars stickar jag mest på beställning nu. Har lovat tre par vantar och ett par raggsockar innan jul, men det är helt lugnt. Så är det någon annan som vill ha något stickat så säg bara till.

Allhelgonahajk

Efter 11 års bortovaro återuppstod den. Varbergs Scoutkårs hajk för vuxna. Karin och jag har pratat om i flera år, att göra en bekvämlighetsvariant. Man blir lite bekväm med åren, och gå med ryggsäck flera mil i regn för att sedan sova i ett vindskydd, har jag inget behov av längre.
Alla deltagarna fick denna gång ta sig runt med bil. Först var dom hos Ulla och Gunnar i Halvbondagärde. Dom passerade badplatserna vid Ljungsjön och Ätraforsdammen, innan vi träffade dom för lunch vid Yngeredsforsen. Dom var nöjda och glada när dom kom dit, och ännu gladare när dom lagat och ätit sin lunch. Efter lunch besökte dom en massa EKO museum, Gällareds kyrka, Kärnebygdens kvarn och såg, Funtaliden och Danabäcks sten. Slutmålet var Ulvanstorps tunnbrödsbod, som också är ett EKO museum.
Vi reste ett tält, för dom skulle tvunget sova utomhus. Kvällen tillbringade vi dock inomhus. Vi berättade hajkminnen och lagade mat tillsammans. Åt gott gjorde vi, och alla berömde varandras matlagningskonst. Det blev tidigt sänggående, för trots att vi inte vandrat så mycket hade vi fått gott om frisk luft.

Baka, baka liten kaka!

Idag efter frukost bakade vi tunnbröd innan vi for iväg. Deltagarna stannade i Källsjö mejeri för en ostkaka innan vi åt lunch vid Hjärtaredssjön. Jag tror att alla var nöjda och glada, om än lite våta eftersom det kom en regnskur när maten precis var färdig.
Jag hade semester i fredags för det var ju skollov och då hade inte jag några studier, fast jag kände inte för att jobba så jag tog ledigt. Det var nog bra för vi hade en del att greja med Karin och jag.
Hans var också hemma hos mig i fredags för att installera en tvättmaskin. Den gamla gick sönder i trosdags. Jag ringde Hans för ett gott råd, och han sa att det var nog bara att köpa en ny. Klockan tio i fredags var jag på Elgiganten. Tjugo över tio var jag ägare till en ny tvättmaskin och klockan fyra var den också installerad och klar att använda. Det är skönt att ha sådana vänner. Tack så mycket för hjälpen!!
Bytte också till vinterdäck på bilen i fredags.
Annars ägnar jag mest veckan åt träning, knyppling och stickning.
Det rullar på så sakta framåt, men stundtals är det mycket jobbigt. Som tur är har jag många bra vänner!

Normaltid

Inatt ställde vi om klockan. Inte bra för mig, som har problem med mörkret. Nu är klockan bara fem och det börjar redan mörkna. Fy!
Idag har jag kört ved. Jag har hämtat hos mamma och pappa. Jag tog det i min bil för det kändes enklast. Jag fick köra fyra vändor, men nu är det fullt upp till taknocken i förrådet. Det är bra, jag tycker om att elda.
I eftermiddag har jag mest tagit det lugnt. Knypplat lite. Har börjat på en ny spets "Trappgränd". Inte så snygg, inte så svår heller, men det är nog bra övning. Stickat lite också. Har lovat grannen lite till Röda Korsets julmarknad här i Rolfstorp. Är inne på sista paret sockar, sen får hon inte mer. Har lite andra beställningar.

En del av kakbuffén på Stadt!

Igår var det kultur dag och natt i stan. Vi var och såg konsthantverkarna och Maria Håågs foton på Campus. På eftermiddagen var Inger och jag på Afternoon tea med underhållning av Goda Hopp i spegelsalen på Stadt. Mycket trevligt, även om 95% av publiken var 70+.
I fredags var det föreläsning igen på min kurs. Vi håller ju till i olika lokaler i olika kommunhus. I fredag var vi i stadshus A i sal A1. Det var där Bertil och jag gifte oss. Det är också en konferenslokal. Jag var först där och fick nästan lite panik. Trodde inte att jag skulle kunna gå in, men när väl dörren öppnades var det borta. Det är bara glada minnen jag har därifrån, så det kändes OK att vara där.
Gråten kom inte förrän jag körde hem, men det gör den rätt ofta. Jag får ibland stanna bilen på väg hem, för att jag inte ser för tårar. Men när jag svänger upp på parkeringen hemma och Sigge möter mig försvinner den känslan. Inne i huset känner jag ett lugn och en trygghet som jag inte känner någon annan stans. På något sätt finns Bertil kvar här i huset och vakar över oss. Jag mår bra av att gå här bland hans saker och idag känner jag mig oerhört tacksam mot den bankman som föreslog att vi skulle trygga för varandra så den som blev kvar skulle kunna behålla huset om den ville. Jag vågar inte ens tänka tanken att jag skulle behöva fatta beslut om mitt boende baserat på min ekonomiska situation och inte min vilja. Det hade varit jobbigt i en redan otroligt jobbig situation.

Jag har börjat knyppla!

Udd och stad

I torsdags började knyppelkursen. Karin, Inger och jag plus två deltagare till som gått där en väldig massa år. Kursledaren hade nog inte räknat med sådana noviser som vi, så det tog en stund innan hon fick förklarat och visat så vi fattade, men till sist så föll allt på plats. Vi fick börja på nybörjarspetsen "Udd och stad". Det var den jag knypplade i skolan också. Nu har jag redan kommit längre. Det är kul, men får väl se vad det leder till.
I fredags kom jag ut ur mörkret på min kurs också. Jag lämnade in min första uppgift, och fick beröm för den var bra skriven. Då plötsligt kändes det som jag fattade vad jag höll på med, jag har inte riktigt gjort det innan. Är det 30 år sedan man läste så tar det väl ett tag kan jag tro.
Det har varit en kort arbetsvecka eftersom jag var ledig i måndags också. Det känns bra att inte jobba full tid. Man kanske skulle gå ner i tjänst? Får väl räkna på vad det kostar. Det är inte aktuellt just nu i alla fall.

Kliviablomma

I torsdags var det 7 månader sedan Bertil dog. Det kändes inte som någon speciell dag denna gången. Alla dagar är ju jobbiga, fast olika mycket. Jag försöker hitta balansen, där jag mår så bra som möjligt. Det är nog trots allt så att hemma tillsammans med Sigge mår jag som allra bäst, fast jag vet ju att jag måste ut också för att fortsätta leva mitt liv så normalt som möjligt. Det gäller som sagt att hitta en balans.
Igår höstade jag lite till i trädgården. Växthuset packades ihop, jag räfsade löv och sådde i gräset som skatorna hackat upp. Jag rensade faktiskt också hängrännorna, åtminstone på ena sidan huset. Det regnade in på Sigges matta på verandan, för den rännan var full med löv. Nu kan han hålla sig torr.
Jag är rätt nöjd med mig själv, när jag klarar sånt.
Jag måste också få säga att jag har blivit en hejare på att sköta blommorna. En av mina orkidéer har jag fått att blomma om, och nu blommar båda mina Klivior och novemberkaktusen har knoppar på varenda gren.

Stockholm

Det är en väldigt vacker huvudstad vi har. Man kan njuta av den redan när man är på väg in med tåget. Vi anlände vid middagstid igår. Vi åkte direkt med tunnelbanan ut till gamla Enskede där vi skulle bo. Jättefint gammalt bostadsområde där vi hade två lägenheter. Efter vi packat upp gick vi till bageriet och käkade lunch. Ett jättefint lite gammaldags ställe. Väl värt ett besök.

Chokladfigurer!

Efter lunchen flanerade vi på stan. Vi gick av i Gamla stan och gick där tillsammans med alla andra turister. Sedan promenerade vi ner mot centralen. Tittade lite i affärer.Vi hade bord bokat på en italiensk restaurang. Fantastisk pasta och tiramisu, på det stället. Vi är inga nattsuddare någon, så i rättan tid var vi tillbaka i Enskede och hoppade i säng.
Frukosten fick vi fixa själva av det vi fått i kylskåpet, så jag hade anmält mig till frukostvärdinna. Jag var uppe och kokade ägg, te och kaffe så allt var klart tills dom andra var redo för frukost.

Tapas!

Idag hade vi bestämt oss för att börja på chokladfestivalen på Nordiska museet. Det regnade så vi tog bussen ut på Djurgården. Vi var där när dom öppnade. Det var tur, för det var snart tjockt med folk. Det var mycket att se och provsmaka, men man klarar inte så mycket av choklad och lakrits innan man börjar må lite illa. Det var skönt att äta lite riktig mat i kulturhuset innan teatern började halv två. Den hette "I sista minuten" och Meta Velander, Yvonne Lombard och Meg Westergren var med. Den var helt fantastiskt bra. Härligt att se nästan åttioåriga tanter spela så bra teater.

Ikväll har vi ätit på en spansk restaurang. Det blev tapas och sangria. Också här var maten helt fantastisk. Nu är klockan snart elva och det är läggdags för oss.

Klippe har fått komma in.

Nu har det nästan blivit vinter. Frosten tog mig lite på sängen trots att jag hört på radio att den skulle komma. Jag hade varken satt på värme i huset eller i bilen. Det var kallt. Nu är det varmt och gott igen.
Hallonen har klarat sig hyfsat också, men nu börjar dom ta slut. Jag plockade en liter nyss. Dom fick grannen. Hon skall titta till Sigge nu i helgen. Jag åker till Stockholm imorgon bitti.
Idag har Bertils mamma och jag varit på GeKås. Usch! Där är aldeles för stort nu. Det skall dröja innan jag åker dit igen. Jag skulle köpa träningskläder, och det gjorde jag. Två par byxor, två tröjor och en BH för 385 kronor. Det hade jag inte fått en sak för i stan, så det lönade sig nog trots allt.
Vi tog en extra sväng till Heberg och åt lunch på Laxbutiken. Gott.
Igår fick Klippe komma in. Nu skall väl inte gräset växa mer. Jag kom också överens med grannen nedanför att vi skall dela på Hallands Nyheter. Jag läser den aldrig förrän på eftermiddagen, så då gör det inget att dom redan läst den. Nu har jag sagt upp min tidning, så skall jag gå över med pengar till halva deras. Där sparade vi båda 1100:-.
Idag har jag talat med en fantastiskt trevlig kille (man?) på Mediateknik. Han hjälpte mig både med att ta bort Bertils E-postadresser och gav mig en del bra råd vad gäller TVn på andra våning. Skall bara fundera lite till. Det är ju som sagt ingen brådska.
Igår kom så ääääntligen bouppteckningen tillbaka från skatteverket och lantmäteriverket. Över 5 månader tog det. Byråkratin jobbar inte fort. Nu kan jag avsluta Bertils konto hos Avanza bank. Dom godkände inget annat än en godkänd bouppteckning.
Nu har jag städat och packat, så nu skall jag fixa frukosten att ha på tåget imorgon.
Tar med mig den lilla datorn, så jag kanske hör av mig från storstaden.

Vart tar tiden vägen?

Ännu en vecka har gått. Vet inte vart tiden tar vägen. Tiden läker alla sår, sägs det ju. Är det så, är det väl bra att tiden går. Jag undrar förstås om jag kommer att läka helt någon gång. Jag längtar till att kunna svara "det är bra" , utan förbehåll, när någon frågar "hur är det?". Kommer det att hända någon gång tro?
Häromdagen hittade jag skivor till GPSen i Lexusen. Dom åkte nästan i soporna, men jag sansade mig och bestämde mig efter en stund att jag skall skicka dom till den nya ägaren. Idag köpte jag ett vadderat kuvert, så nu är dom postade.
Idag har jag gjort hallonlikör på hallonen jag plockade. Den skall stå i 6 veckor. För att jag skall komma ihåg det, skrev jag en lapp vilket datum den skulle vara färdig. Jag räknade i alamanackan 6 veckor framåt. Söndag om 6 veckor är 18 november. Det datumet gör mig aldeles kall inombords. Då skulle Bertil och jag ha firat 11 år tillsammans. Det är också precis 8 månader sedan han dog. Jag har vetat länge att dessa datum skulle sammansfalla, men har lyckats skjuta det framför mig. Nu fick jag svart på vitt att det är bara 6 veckor dit. Jobbigt. Jag skrev i alla fall datumet på en lapp och satte på hallonlikören. Kanske det blir mindre illavarslande om jag ser datumet varje dag.
I torsdags var Jan-Bertil hemma och försökte hjälpa mig med Tvn på andra våningen. Bodil var också med. Det var trevligt att träffa dom och prata med dom. Vi löste inte problemet med TVn, men det är inte så akut.
I fredags var det andra träffen på kursen jag går. Trodde att det skulle klarna lite, men det blev bara mer förvirrat. Får väl försöka läsa på lite mer.
I fredags åkte vi också till Malmö, mina kollegor och jag. Vi åkte med tåget kl 13.21. Det var ingen vidare resa. Inga sittplatser. Vi hamnade i cykelvagnen och samsades med 6 barnvagnar och en cykel. Ingen rolig resa. Malmö var i alla fall fint. Vi tog det mest lugnt på kvällen. Var ute och åt och satt på hotellet och drack vin och spelade "Allsång".
På lördagen gick vi på stan och shoppade innan vi tog tåget hem. Den resan var betydligt behagligare.

Hallon

Veckan har varit lite lättare. Det är inte riktigt lika tungt på kvällarna längre. Kanske jag har vant mig vid mörkret. Jag vet inte.
Det går i alla fall sin gilla gång på veckorna. Jag är i Veddige på måndagar. Therese blir lika glad varje gång jag kommer och vi har det skönt både i bassängen och i bastun. I tisdags blev det ett gympapass med Micke, han är fantastiskt bra. I onsdags hade vi möte på jobbet. Vi diskuterade sekretess, och det kan nog vara bra för en del. Jag känner nog att jag har koll. Den kvällen blev så äntligen lärarnas löneavtal klart. 4,2% tycker inte jag är så illa. Det blir en tusenlapp i alla fall. Om nu min chef tycker jag är värd så mycket. Det är fortfarande individuell lönesättning som gäller.
I torsdags var jag hos Bertils mamma och fikade. Det känns bra, när jag gör det. Jag är ibland rädd att jag har så mycket omkring mig att jag förlorar kontakten med Bertils släkt och vänner. Det vill jag inte skall hända. Det känns som jag kan prata på ett annat sätt med dom om Bertil. Dom kan också berätta saker för mig som hände innan jag träffade honom. Det är värdefullt. Jag mår bra av att träffa dom. Jag mår givetvis bra av att träffa mina kompisar också. Jag behöver båda delar så mycket. Jag behöver också vara ensam med katten. Det gäller bara att hitta balansen, mellan sakerna.
I fredags var det självstudier, men vi träffades några timmar i min grupp för att hjälpa varandra lite. Jag är lite anti mot sånt, men det var bra. Det gav mycket. Efteråt gick jag på stan och var i simhallen. Simhallen på Håsten hade problem, så Mariann och jag körde till Veddige istället. Det gick utmärkt. Lite folk och vi fick simmat ordentligt.
Igår var det Veras som vanligt. Efteråt var jag hos Ann-Louise och fick jättefint garn som hon hade växtfärgat. Nu kan jag sticka!!
På eftermiddagen var det öppet hus hos Varbergs Scoutkår som fyller 100 år. Jag har inte sett den nya stugan innan så det var jättetrevligt. Vi fick tårta också och fick se gamla bilder. Lite har faktiskt överlevt branden.
På kvällen var jag hos Ulla och Gunnar. Lars och Birgitta var också där. God mat, trevligt och som sagt, det känns oerhört bra att träffa dom.

Idag har det blivit poängpromenad och sedan har jag varit lite i trädgården. Hallonen måste plockas varannan dag (idag blev det nog 1½ liter). Jag tog också fram trimmern och slog kanter. Det är väl sista gången denna säsongen får jag tro.
Nu planerar jag att läsa lite, men jag hittade på så mycket annat.
Bertil var väldigt förutseende, men nu börjar jag få slut på glödlampor och batterier. Batterier köpte Bertil alltid på Kjell & CO. Jag har faktiskt precis nu lagt en beställning där. Får tro att det blev rätt.
Har också gjort syltetiketter och bloggat, men nu är det nog slut på ursäkterna, så nu tar jag fram böckerna.

6 månader

I tisdags hade det gått ett halvår sedan Bertil gick bort. När jag mådde som sämst förra veckan bestämde jag att jag skulle åka ner till Galtabäcks hamn den kvällen och lägga en blomma i havet. Trodde då att det kunde hjälpa mig. När tisdagen kom, kände jag inte det behovet. Jag var då glad att vi tillsammans hade bestämt att det inte skulle finnas någon grav. Kanske hade jag känt mig tvingad att åka dit då. I tisdags åkte jag istället hem till Sigge och hade honom i knät medan jag tittade på bilder. Oftast är det bilderna från Malta som kommer fram. Bertil sa alltid på slutet att jag skulle tänka på vilket fantastiskt år (2011) vi hade  haft. Det hade vi verkligen. Maltaresan var fantastisk. Man kunde knappt tro att han var så sjuk som han var. Hade någon sagt till mig då att han skulle vara borta tre månader senare hade jag nog inte trott det.
Vi hade elva fantastiska jular tillsammans och trots att jag lovat min kurator att inte ligga mer än en vecka framåt i mina tankar, så långt långt bak gnager ändå tanken på julen. Jag vill inte att den skall komma. Kunde jag stoppa tiden skulle jag göra det nu.
Denna veckan har trots allt varit lite bättre än förra veckan, men när jag går och lägger mig på kvällarna hinner det ändå ifatt mig.
I torsdags var jag på bio och såg Hope springs. En jättebra film med Meryl Streep och Thommy Lee Jones. Den var rolig och bra. Jag vet att det bara är en film, men den gjorde mig ändå lite ledsen när jag tänkte på att det finns människor som har sådana äktenskap som dom hade. Människor som lever tillsammans av slentrian. Det finns också människor som grälar ständigt och lämnar varandra. Det finns människor som bedrager varandra. Kort sagt, det finns massor med människor därute som inte tar vara på den tid dom har tillsammans.
Som tur är gjorde vi det. Det har inte hänt någonting under våra tio år tillsammans som jag ångrar. Alla mina dåliga minnen är kopplade till Bertils sjukdom. När vi fick beskedet om cancern. När vi fick veta att behandlingen var verkningslös. När han utvecklade diabetes. Alla hans kräkningar. När vi beslutade att vi inte längre kunde dela sovrum, för att han inte orkade upp för trapporna. Ja den listan kan göras lång. Det hände mycket negativt dom sista ett och ett halvt åren men också otroligt mycket positivt.
Jag kämpar mycket med att dom bra minnena skall komma vid sängdags, och det går bra ibland.
Som vanligt försöker jag göra mina dagar så positiva som möjligt och jag gör mycket saker som jag mår bra av. Jobba är kul. Träna är jättekul och jag mår fantastiskt bra. I torsdags var jag på bio som sagt. I fredags var jag med mina kollegor på vinprovning. Det var personalföreningen som ordnade och vi provade Amaroneviner tillsammans med Olle Norddahl. Trevligt.
Igår var det Veras och sedan var jag hos grannen på lite mat.
Idag är det poängpromenad. Karin kommer på middag och vi skall planera ett kommande arrangemang i Allhelgonahelgen och till sist blir det en sväng på Friskis & Svettis. Först gympa och sedan receptionen. Skall ta med min kurslitteratur och ta vara på tiden där genom att läsa. I fredags läste jag nämligen inte mer än några timmar. Jag passade på att handla, klippa mig, frosta av frysen och koka hallonsylt också. Jag har kompenserat det genom att läsa igår och kommer att läsa lite idag också. Det är bra att kunna disponera tiden som jag vill och det är väldigt skönt att bara jobba fyra dagar i veckan.

Höst

Det har verkligen blivit höst fort. Det är i och för sig ganska varmt fortfarande, men det blåser och regnar mest hela tiden. Sen har ju jag problem med mörkret och har haft alltid. Kanske beror det, på det, att jag mått rätt så dåligt i veckan. Varje kväll har varit jobbig och jag har gråtit mycket.
Det är så väldigt viktigt för mig att inte vara själv på nätterna att jag nästan tvingar Sigge att vara inne hos mig. Det resulterar i att han skall ligga tätt intill mig i sängen, vilket givetvis gör att jag sover dåligt. En dålig cirkel alltihop. I onsdags när jag kom hem hade skatorna ryckt upp min gräsmatta på framsidan. Det gör dom varje år i jakt på larver som ligger gömda där efter dom har ätit upp gräsets rötter. Det är bara att räfsa bort, lägga på lite mer jord och så nytt gräs. Inte speciellt jobbigt, men när jag såg det i onsdags blev det jättejobbigt. Jag började gråta över en gräsmatta som ändå inte är särskilt vacker. Dumt!
Det är jobbigt på jobbet nu också. Många nya barn och det har inte riktigt satt sig ännu. Barnen är yngre och behöver mer hjälp och det gråts betydligt mer också. Detta gör att jag är trött när arbetsdagen är slut. Efter ett träningspass går jag hem och då kommer sorgen över mig. Allt detta leder till att jag är fullständigt slut på kvällarna.
I fredags mådde jag trots allt lite bättre. Jag började min utbildning och det var skönt att vila öronen en dag i veckan. Det var mest praktiska saker vi pratade om, så det var mycket information, men med lång middagsrast kunde jag ta en riktig långpromenad och rensa tankarna.
När det var slut åkte jag hem till Inger och fikade. Det är skönt att ha sina vänner i dessa lägen.
I går var vi Göteborg. Vi tog tåget upp och såg Chess på Göteborgsoperan. Det var helt otroligt bra. Efteråt gick vi och åt på en liten italiensk kvarterskrog som serverade jättegod mat.
Idag var det premiär på poängpromenaderna i Åkulla.
Mamma, pappa och jag var sedan och åt lunch på Ästad gård. Jättefint, trevligt och god mat.
Jag har också hunnit med att hösta lite i trädgården. Jag städade uteförrådet och stoppade in grillar, möbler och krukor. Kan hända blir jag sugen på någon mer grillkväll, men då kan jag ta fram grillen igen.
Nu sitter jag på Friskis & Svettis igen. Det är väldigt lugnt här så jag kan nog snart springa runt och låsa.

Mer kulinariskt

Min hamburgare!

Idag har det blivit ännu en kulinarisk resa. Denna gång gick färden till Mandys hamburgerställe i Älvsered. Vi hade varit förutseende och beställt bord. Dom som inte hade gjort det fick sitta ute och tro mig, det var inget utesittarväder. Dom väldigt goda hamburgarna serverades i pappbilar, om man nu inte beställde en sån stor att den inte fick plats. Det var en i vårt gäng, som fick tallrik. Den burgaren var stooor!

Den var inte liten den!

Efter vi var mätta och belåtna på hamburgare åkte vi till Ulfsheds keramik och café som ligger nära Östra Frölunda. Där gick vi först en sväng i trädgården och sedan i affären innan vi drack kaffe och åt danska munkar, dansk äpplekaka och glass (varje person åt bara en av sakerna).
Som vanligt hade vi trevligt och alla var nöjda när vi skiljdes åt i Rolfstorp.

Svamptroll i keramik i Ulfshed.

Igår var jag med mina gamla gymnasiekompisar på den årliga turen till Helsingör. Det var lite blåsigt, men vi hade ändå tur med vädret och vi kunde sitta på torget och ta en öl. Det är mysigt. Vi kom hem rätt sent eftersom vi missade 16.53 tåget med någon minut. Jag var hemma vid åtta och var rätt trött så jag somnade gott.
Veckan har varit lugn. Jag jobbar och tränar. Simhallen har öppnat igen och jag var ensam i bassängen kl 14.00 i torsdags. Skönt.


I fredags var sista fredagen jag jobbade på flera veckor. Jag skall studera på fredagar. Aktionsforskning heter kursen och är ett kvalitetsutvecklande arbete som man skall praktisera på jobbet dom fyra dagar man jobbar. Jag tänkte jobba med värdegrunden, att lära barnen att alla är lika värda och att man kan respektera varandra trots olikheter. Kort sagt, jag vill försöka motverka att dom blir mobbare eller mobbade i framtiden. Det är en rätt omfattande kurs, särskilt för mig som inte studerat på 30 år, men det skall nog gå bra. Jag går på föreläsning en fredag och jobbar hemma själv två fredagar. Fredagar på loven räknas inte som kursdagar så vecka 44 får jag vara på jobbet. Alltihop skall vara avslutat i slutet på maj. Jag ser fram emot det, det skall bli kul att prova på något annat.

Vägen lagad

Undrens tid är ännu inte förbi. Mindre än en vecka efter att vägen regnade bort är den nu nästan hel igen. I fredags var här maskiner med grus och hela vägen på min sida är lagad. På andra sidan vägen är det inte riktigt klart, men grus och maskinen står kvar här, så det är nog planerat att dom skall komma tillbaka på måndag.

Häcken nästan klippt!

Idag har också grannen lagt sin sista hand vid häcken. Han har nog hållit på i tre veckor och kommit en bit på väg varje helg, men nu är det faktiskt avslutat. Han gjorde det sista från min sida och det enda jag behövde göra var att stänga av Klippe och sedan räfsa efter honom. Det blev så fint.
Jag har varit ute en sväng i trädgården idag. Jag tog bort ogräs och slängde lite vissna krukor. En del är fortfarande fina så dom får stå kvar.

Jättepumpa på gång!

Sigge verkar inte vara riktigt pigg. Han har legat i kojan mest hela dagen och inte velat komma in. Han som brukar springa i vägen hela tiden när man grejar i trädgården.
Jag har varit hos Bertils mamma en sväng på eftermiddagskaffe, och nu när jag kom hem följde han faktiskt med in och käkade lite. Nu ligger han i min fåtölj och sover.
Jag har satt upp symaskinen på Bertils lilla extra skrivbord, så jag har suttit där en stund och sytt dukar till jobbet och lagat lite kläder.

Paprika i växthuset. Jag vill ha en annan färg på dom.

Igår cyklade jag till stan. Det var fint väder och sommaren känns som den snart är slut, så jag får väl passa på. Jag cyklade inte hem förrän en halvtimme efter Bockstensturen. Jag ville inte hamna mitt bland alla dom.
På jobbet går det sin gilla gång. Vi hade möte i måndags, och det är så där lagom kul. I måndags kom också min nyinköpta telefon äntligen fram, och JA Telenor, ni hade rätt. Med denna nya telefon har jag täckning här hemma. Det känns skönt att kunna skicka SMS igen.
Denna veckan har återigen kvällarna varit lite jobbiga. Men det kan också bero på att jag känner mig lite deppig för att det blir så mörkt utanför fönstret. Jag brukar bli det vid denna tiden på året. Jag tycker inte riktigt om hösten. Visst, det är kul att skörda i trädgården, men det är mörkt regnigt och fuktigt. Trist.
Varje dag jag kommer hem har i alla fall några små hallon mognat och dom smakar gott. Får se när det blir någon större mängd som mognar. Blir det bara lite sol nu så blir det många hallon.

Åska

Det var väl ingen som undgick vädret i natt. Jag är inte åskrädd, men det kändes ändå lite tryggt att Sigge låg tätt intill mig i sängen. Jag tror han kände sig trygg också. När vi vaknade vid fyra av åskan, så gick jag upp och drog ur alla sladdar. Sigge låg kvar i sängen och vi somnade faktiskt om efter ett tag.
Nya åskknallar väckte oss igen vid åtta. Då var det bara att ta sig upp. När åskan slutat satte jag i alla sladdar igen och allt elektroniskt ser ut att ha klarat sig. Jag konstaterade att jag inte hade någon gräsmatta längre utan en sjö, så jag gick ut för att stänga av Klippe också. Då såg jag floden som flöt fram på vägen. Eller rättare sagt det var inte mycket väg kvar. Den ligger nere vid vändplatsen.
Eftersom jag skall ut i eftermiddag till Friskis & Svettis insåg jag att jag måste börja skotta tillbaka den. Jag kommer inte ut annars. Efter jag stärkt mig med frukost var det bara att börja. Grannarna kom ut och tittade på mig, ingen erbjöd sig att hjälpa till, men tränar man varje dag skall man väl klara att köra lite grus. Det gjorde jag också. Jag har lagat såpass mycket att jag kommer ut med bilen. Resten av vägen ägnar jag mig inte åt.
När jag kom in kollade jag regmätaren. Det har kommit 80 mm i natt. Inte konstigt det ser ut som det gör.
Höstschemat har börjat på Friskis, så nu stämmer tiderna bra. Det finns en massa pass jag kan gå på efter jobbet, så det har blivit både spinning och jympa i veckan. Var och simmade också i torsdags. Det var bara jag i bassängen. Underbart. Det är skillnad nu när skolorna börjat. I måndags var Theres och jag i Stättared och gick en sväng. Det var riktigt fint då, varmt och skönt.
Det har väl varit ett rätt så bra väder i veckan, även om det kommit lite skurar. Vi har varit ute mycket på jobbet i alla fall.


Jag har kommit in i en ordentlig vardag nu och det är bra. Kvällarna har ändå varit lite jobbiga, och jag känner mig väldigt ensam, när jag går och lägger mig, med den tomma sängen bredvid mig. Jag har ett stort tomt hål i mitt bröst och jag kan inte fylla det med det jag helst vill ha. Bertil. Sigge gör sitt bästa men det är inte samma sak. Jag har funderat på att byta sovrum ett tag och sova här nere, men det känns inte bra det heller. Det är väl bara att låta det ha sin gång.

Fem månader

Ännu en månad har gått. Jag har nu varit ensam i fem månader. Denna gången känns det ändå inte som det här datumet faller över mig som en mörk skugga. Kanske beror det på att jag var hos kuratorn igår och vi pratade mycket om det, eller också beror det på att det faktiskt blir lättare med tiden. Jag tycker inte jag märkt det förstås. Det är inte så att jag inte känner sorg och saknad. Det gör jag varje dag, varje minut jag är vaken. Jag känner också en oerhörd ilska över att det är så orättvist. Att jag som sent i livet hittade en man som jag älskade över allt annat och som jag hade det så ofattbart bra tillsammans med, inte skulle få behålla det.
Men igår kväll mådde jag ändå rätt bra. Minnet av den där natten för fem månader sedan, var denna gången inte bara nattsvart. Jag minns att jag satt där vid hans sida, höll honom i handen, kramade den hårt och lyssnade på hans sista andetag. Jag vet inte varför han väckte mig. Visste han att det bara var minuter kvar, eller var det en tillfällighet? Jag kommer aldrig att få veta, men eftersom han gjorde det, gav han mig chansen att känna lite lugn nu så här efteråt. Jag hoppas verkligen att jag i det ögonblicket också gav honom chansen att känna lugn i det som skedde. Jag vet att han sa att han inte var orolig för att dö, och jag vet att han aldrig visade någon oro, men kanske han i alla fall kände någon form av trygghet över att jag satt där.

Jag känner fortfarande också en trygghet i att leva som Bertil skulle ha velat. Jag städar fortfarande varannan vecka, även om jag inte tvunget måste göra det på en fredag. Min noggrannhet i dammsugningen kommer heller aldrig upp i Bertils nivå, men jag tror ändå han skulle varit nöjd. Jag vattnar också blommorna varje måndag och torsdag. Dom lever och har hälsan allihop. Jag har till och med lyckats få en ny blomstängel på en av orkidéerna. Bertil var alltid väldigt stolt, när det skedde.
Jag håller fortfarande koll på mina utgifter och för kassabok. Så långt som till budget har jag inte kommit, men men.
Jag säkerhetskopierar bilder och datafiler till den externa hårddisk Bertil köpte för ändamålet.
Jag försöker också hålla hyfsad ordning i trädgården, även om det inte var så jätteviktigt för Bertil. Han kunde vara lite orolig för vad grannarna skulle tycka om vi försummat trädgården en längre tid. Det bryr jag mig inte om. Jag har insett att livet är för kort för att bekymra sig över vad andra tycker. Jag gör saker som får mig själv att må bra. Det är det enda som är viktigt, just nu i alla fall. Ibland kan jag ha dåligt samvete för att jag tackar nej till saker. Jag vet att alla i min omgivning vill mitt allra bästa och jag hoppas inte att någon tar illa upp för att jag inte alltid tackar ja, till det som erbjuds.
Jag har också lite dåligt samvete för att jag lämnar Sigge ensam så mycket, men jag vet att han har det bra. Någon gång i framtiden kommer jag säkert minska lite på min träning och komma hem tidigare, men just nu ger Friskis & Svettis mig en kick och en tillfredsställelse som jag inte vill vara utan.
Det är lite mer rörelse på jobbet nu, och tre inskolningar gör att man är lite trött i huvudet när man går hem. Ett svettigt träningspass rensar huvudet och gör kroppen trött så jag sover ordentligt.
Denna veckan har bilen varit på service, vilket innebär att den fyllt ett år.

Igår när jag kom hem började jag med slåtter i slänten upp mot kohagen. Det blir lite för vildvuxet nu på hösten. Jag tände också grillen och njöt av det vackra vädret. Grillen blev färdig innan slåttern var färdig så jag fick avbryta, men har gjort klart idag.
Sigge är oerhört nöjd. Detta gjorde att han kan ligga på sin favoritplats på gärdesgården och ha utsikt ner mot vad jag gör på altanen. Inga skrymmande växter i vägen.

Jobb

Nu har jag jobbat en vecka och det känns bra. Trots att jag bara hade 3-4 barn, så kom man ändå fort in i rutiner. Det blev träning efter jobbet nästan varje dag. Då mår jag bra.
Lite jobbigt var det ju att åka hem på fredag eftermiddag. Man borde se fram emot helgen, men tomheten blir så påtaglig. Tur att Sigge är hemma och möter mig.

En socka klar!

Tänkte sticka färdigt min kofta i helgen, men garnet tog slut när det var typ 2 varv kvar. Det är inget annat att göra, bara köpa ett nystan till. Fick ta fram strumpstickorna och raggsocksgarnet istället. Det har blivit en socka i helgen.
I går var vi i Olofsbo i Ingers stuga. Käkade lite och gick en promenad på stranden. Det var trevligt. Det var ett tag sedan jag var där.
Idag har Karin och jag varit på utflykt. Först blev det den dramatiserade visningen på fästningen. Otroligt bra var det. Efter lunch på Campus körde vi till Sjönevad marknad. Där var gott om tjafs som vanligt, men det är alltid trevligt att komma ut. Telenor var där i ett stånd och försökte kränga på mig ett nytt abonemang och "gratis" telefon. Det är nämligen så att jag har förlorat mobiltäckningen här hemma. Dom pojkarna hävdade bestämt att det har med att göra att jag har så gammal telefon. Det är inte tillräckligt tätt mellan GSM-masterna längre. Man måste ha en telefon som klarar 3G. Jag vet inte vad jag skall tro, men tydligt är i alla fall att det inte funkar. Jag får väl slå till med att köpa mig en ny telefon. Jag gick inte på deras erbjudande i alla fall. Jag vill tänka i lugn och ro.
Anmälan till knyppelkurs och knyppeldynan är också fixad i veckan.
Det känns bra att ha något att sätta i händerna nu när höstmörkret börjar falla utanför fönstret.

Semestern slut

Tack för det!
Jag vet att många tycker jag är konstig som säger så. Detta är den värsta dagen på året för många, när det snart är dags att gå tillbaka till jobbet efter fyra (eller fem) veckors ledighet. Jag vet, jag har också känt så andra år, men nu är läget inte sådant, denna gången. Det är fortfarande så, efter fyra och en halv månad, att jag mår bäst när det är vardag. Jobba, träna, äta och sova. Just nu är sådana dagar dom bästa.
Semestern har trots allt gått bättre än jag trodde, men det har också varit lite stressande. Jag har hela tiden känt mig tvungen att hitta på saker, för att bara inte sitta hemma. Någon dag har jag bestämt mig för att inte göra något, utan bara ta det lugnt. Jag har till och med försökt att inte träna - det har varit svårt. Det har bara resulterat i att jag inte alls mår bra framåt kvällen.
Därför har det hänt en del denna veckan också. I månsdags var Mariann och jag och letade kontroller i Grimeton skog. Jag har köpt ett skogpass. Vi var ute i över två timmar och lyckades bara hitta tre kontroller. Dessutom lyckades vi ett tag slarva bort Zmulan (Marianns hund). Som tur var kom hon till rätta.
I tisdags kördes mamma och jag ett käringarally. Vi var i Kinna och gick i tyg- och garnaffärer. Något tyg köpte jag inte, men väl garn. Jag har nämligen tagit upp stickningen igen. Jag stickar en kofta, och den är nästan klar. Har bara en halv ärm kvar + monteringen.
I onsdags gjorde jag en stadsbesök, men det är nästan lite jobbigt. Var i simstadion först och sedan lät jag bilen stå där, vilket var ett klokt beslut. Försökte gå en dramatiserad guidning på fästningen, men där var slutsålt hela dagen så det gick inte. Fick bli ett besök hos frisören istället. Efter stadsbesöket var jag i Veddige och badade med Therese. Direkt till Tvååker efter det. Birgitta och Lars bjöd på wåfflor.
I torsdags var jag i Göteborg på en shoppingrunda. Jag fick äntligen köpt nya vandringskängor! Vi var också på en utställning och käkade gott på restaurang.
I fredags hade jag gäster på kvällen så dagen gick åt till att städa, handla och laga mat.
Jag blir nästan trött bara jag skriver om det nu.
I går försökte jag ta det lite lugnt efter jag varit i stan och fikat. Hoppade till och med över min morgonpromenad, men det kändes aldrig riktigt bra. Efter jag gått och lagt mig kom det en hel del tårar, och jag saknade verkligen att ha Bertil bredvid mig att ligga och prata med. Det är så tomt och tyst - jag saknar till och med hans snarkningar. Somnade i all fall till sist.

Skördade gröna bönor!

Idag gick jag min morgonpromenad för det får mig att må bra. Efter frukost rensade jag ogräs i trädgården och plockade bönor. Potatisen är praktiskt taget slut, men morötterna börjar bli klara Det är mysigt med trädgård även om jag inte tycker ogräsrensning är kul. Det är i alla fall rätt avkopplande, eller hade varit om inte blinningarna varit så envisa..
Inger kom och hämtade mig när jag var klar. Vi har varit på Falkenbergs museum och Svenssons fritidsmöbler. Vi var också och käkade lunch på Laxbutiken.
När vi var på väg hem körde vi om Ejas glassrestaurang i Dagsås. Vi fikade med kaffe och glass där. Inget jättemysigt ställe, men man får trots allt beundra vissa människors företagsamhet.
Nu sitter jag på Friskis & Svettis. Tränade lite innan jag tog plats i receptionen, så idag är jag nog trött tillräckligt för att sova gott. Börjar halv åtta imorgon.
Bevakar också mina bud på Tradera. Anki, Inger och jag har planer på att börja knyppla. Jag har ingen dyna, men har lagt bud på en sådan på Tradera. Än så länge är jag enda budgivaren, så förhoppningsvis faller det till min fördel. Kurs har dom på studieförbundet vuxenskolan, så det är bara att anmäla sig. Jag väntar nog tills jag har en knyppeldyna förstås.

Ännu en kulinarisk resa

Idag har vi varit på utflykt igen. Det är jättetrevligt. Vi var ute rätt tidigt, för vi skulle till Skårs gård. Jag var den enda som varit där innan, så jag ville vara där när dom öppnade klockan tolv. Det var helt rätt beslut visade det sig.
Dom har en fantastisk brunch, och jag får nog säga att vi lyckades göra rättvisa åt alla anrättningarna. Jag hoppar visserligen över sillen, men där finns en väldig massa annat gott.
Vi försökte äta lugnt (jag är ganska dålig på det), så vi blev kvar där i över två timmar. Mätta och belåtna var vi när vi gick därifrån.

Efteråt var det kultur som gällde. Vi besökte Äskhults by. Vi vandrade runt gårdarna och var inne i alla husen. Vi beundrade alla djuren och tittade till gårdstomten som låg och sov i ett av uthusen. Vi hoppade bara över kaffestugan, för någon eftermiddagsfika var det ingen som orkade.
När vi skulle åka hem, körde vi lite fel, så vi har fått uppleva både Björketorp och Horred också, men det var bara trevligt.
Annars har det varit ganska lugnt i slutet på veckan. Det var grillfest i Ga Köpstad i fredags förstås. Det var jättetrevligt, och blev lite sent för mig som somnar tidigt.
I lördags åskade och regnade det så då blev det mest inomhusvistelse efter fikat på förmiddagen.
Ute i trädgården gör jag inte så mycket heller. Där är inte så mycket ogräs. Det är mest vattning av krukorna som behövs. Tomaterna håller på att mogna, häcken vid altanen har precis börjat blomma och min Afrikas blå lilja håller precis på att slå ut. Det är rätt vackert.
Jag försöker utrota sniglar också, men det är inte lätt. Idag har jag också försökt bekämpa några myrbon.
En vecka kvar av semestern och jag har lite kvar av mina planer att beta av. Hoppas bara det blir hyfsat väder.

Semestern rullar på

Skuggfigurer som lyssnar på Peter!

Det går rätt bra att ha semester. Lite bättre än jag trodde, men jag försöker aktivera mig hela tiden. Jag tränar en del. Efter morgonpromenaden kan det bli gymet eller simstadion. Det kanske blir för bra ibland. Börjar känna mig lite förkyld, och igår var jag lite öm i ljumskarna. Idag har jag bestämt att ta det lite lugnare. Jag tog faktiskt sovmorgon, men det funkar inget vidare. Efter sju så sover jag inte ändå, ligger mest och funderar. Nu har jag tagit en lugn promenad ner till Grimsjön. Där är så vackert, men tyvärr är folk där och grillar, och inte tar med sig skräpet hem. Trist.. Där låg en påse kvar, så jag plockade faktiskt med mig det värsta och slängde här hemma.
Vädret har blivit lite bättre nu. Det blev sommar till sist. I fredags när vi grillade här fick vi sitta inne. I lördags var vi och grillade hos Classe och Yvonne, och då satt vi faktiskt ute, med mycket kläder på.
I tisdags hade jag mina gamla kompisar från gymnasiet här och då kunde vi sitta ute hela kvällen. Det är första kvällen jag sitter i mina trädgårdsmöbler.

Igår blev det en guidad tur med Peter Börjesson. Strandpromenaden 100 år. Det var ca 75 personer som gick med. Mycket folk alltså. Det var väldigt intressant. Vi gick från hamnen till kurorten och tillbaka över Hästhagaberget. Tre och en halv timme tog hela turen. Efteråt gick vi upp på fästningen för att ta in Karl-Magnus post. Hela stan kryllade av folk. Street Bourbon Band spelade i Sociteten och vi gissar på publikekord.
Vi stannade inte kvar i stan för att lyssna. Vi åkte hem för att sova. Vi hann i alla fall uppleva en fantastisk solnedgång från fästningen.

Fyra månader

Idag är det fyra månader sedan Bertil tog sitt sista andetag på sjukhuset. Det är overkligt att det gått så lång tid. Fast samtidigt är det ingen tid alls egentligen. Jag spelar fortfarande ibland upp hans sista dagar i mitt minne. Det händer att jag får dåligt samvete för tankar jag hade både den tiden, och innan. Det var ju så jobbigt att se honom försämras att det ibland kändes som jag bara ville gå därifrån och aldrig komma tillbaka. Jag vet ju att jag aldrig sa något till honom och jag vet också att jag fanns där hela vägen. Jag har ingenting jag behöver ångra eller ha dåligt samvete för. Som min kurator sa i måndags. Sina tankar rår man inte riktigt över, men man är alltid ansvarig för sina handlingar. Jag vet att jag gjorde allt jag kunde.
Idag tog jag min morgonpromenad ner till Grimsjön. Trots att jag inte fick urnsätta Bertil där, som han önskade, så finns han på något sätt ändå där i vattenytan. Han älskade att titta ut över vattnet, precis lika mycket som jag gör.
Ibland känns det som minnet av honom bleknar. Jag kan inte riktigt se honom framför mig. Andra stunderna är minnena så påtagliga och jag kommer ihåg precis hur han luktade och kändes att ta i.
Successivt håller jag också på att utplåna saker som var hans. Bilen är såld. Hans konton på banken är borta. Hans huslån är borta. Igår sa jag upp hans fotbollskanaler hos Viasat. Det är saker som jag måste ta itu med. Samtidigt känns det ännu viktigare att hålla fast vid hans saker här hemma, och jag har absolut inga planer på att börja städa ännu.
När jag var i Saalbach, blev det efter några dagar, väldigt viktigt för mig att ingen där skulle få veta att jag mist min man. Jag trodde dom skulle se på mig på ett annat sätt då. Samtidigt var det konstigt att människor som jag trivdes tillsammans med, inte visste att Bertil hade funnits.
Jag är inte fotbollsintresserad, men jag blir lite extra uppmärksam när det är nyheter som Bertil hade pratat om. Zlatan är såld. Är det bra eller dåligt? Jag vet inte, men Bertil hade ju vetat. Häromveckan meddelades också att man nu skulle börja använda målkameror i fotboll. Bertil sa alltid att när det skedde så skulle han sluta titta. Det kan man ju säga att han gjort också.
Semestern rullar på i alla fall. Jag försöker turista på hemmaplan som jag bestämt. I måndags skulle Inger och jag gått Kurortsvandring med Peter Börjesson. Han ställde in den i sista minuten för att det blåste för mycket! Man undrar ju då när han kan genomföra den. Här blåser alltid.
Igår var Ulla och jag på utflykt i Hallands södra delar. Trevligt. På kvällen var jag på PS-musicalen med mina kollegor.
Idag har jag varit i simstadion och sedan på stan. Har köpt en present till Ove, som hjälpte mig sälja bilen. Det var väldigt mycket folk på torget. Turisterna får väl handla nu när dom inte kan ligga på stranden.
Jag har också gjort färdigt bildspelet från Saalbach. Har bjudit hit Bertils systrar och mamma på fredag för en titt.

Sigge och jag

Hemresan igår gick bra. Vi kom iväg före utsatt tid från hotellet, men en hel del "stau" i Tyskland gjorde att det blev tight att hinna till flyget. Vi anlände till Münchens flygplats kl 14.10. Planet till Köpenhamn avgick 14.50. Vi andra skulle flyga 15.30 och 15.40. Detta gjorde att vi fick skynda oss att checka in. Några ville handla och så skulle vi ju ha mat.
Kort sagt. Vi kom ifrån varandra allihop och hann nästan inte säga hej då, men det hade vi ju sagt flera gånger på den drygt fyra timmar långa bussresan, så det var ingen fara.
Planet var fullt med fotbollsspelare som skulle till Gothia cup. 12-14 åringar kan vara rätt så stökiga. Eftersom dom var greker och cyprioter var det ingen som förstod vad dom sa heller, och flygvärdinnorna hade problem med att göra sig förstådda.

Fullt med fotbollslag på Landvetter

När vi landade på Landvetter vimlade hela hallen av sådana. Islänningar, holländare, tyskar you name it.
Jag hade en väldig tur. Bagagebandet startade nästan direkt jag kom ner och min väska kom som nummer tre. Vi landade halv sex. Jag körde ut från parkeringen fem i sex. Klockan sju körde jag in på parkeringen här hemma, så det var ett väldigt flyt.
Sigge mötte mig givetvis. Igår var han nära mig hela tiden. Han ligger i mitt knä eller på mina fötter. Han hann knappt gå ut. I natt låg han också intill mig, ända tills vid halv fem när han ville gå ut. Idag har han legat inne och sovit mest hela dagen. Han är ett bra sällskap i alla fall. Jag är glad att han finns.
Jag har inte känt för så mycket idag. Jag tog en morgonpromenad före frukost, för det är mitt mål att göra varje morgon på semestern. Har hunnit med att tvätta lite också. Annars har jag mest tittat på inspelade program.
Nu har jag faktiskt precis lagt in korten i datorn. Förr vad det det första jag gjorde när jag kom hem. Det är inte lika kul nu, när jag inte har någon att dela dom med. Där är många fina och jag skall göra ett bildspel så småningom, det finns väl kanske någon som vill se dom.
Jag har plockat några jordgubbar och två tomater i mina odlingar. Potatis grävde jag upp till middag också, men det hade jag ju börjat med innan jag åkte..
Ikväll skall jag göra upp lite planer för resten av veckan, så jag faktiskt hittar på något. Kan ju inte bara sitta här hemma och slappa.

Heldagsregn

Vandringen till Zell am See igår var givetvis 1,8 mil och inget annat. Dom skulle blivit förnärmade om dom visste att jag skrivit fel. Det hade gått bra i alla fall. Dom var hemma strax efter fem, så dom hade flyt med liftar och bussar.
Efter middagen igår hamnade vi på baren mitt emot igen. Det är ingen som orkar så långt på kvällen. Vi orkar inte så länge heller. Det blir en drink och sen, strax efter tio, går alla och lägger sig.
Idag valde jag att gå min egen väg av tre skäl. 1. Mitt högra knä spökar lite. 2. Det var utlovat heldagsregn. 3. Hur trevliga mina medresenärer än är, är det skönt att vara ensam ibland.
Dagens vandring var upp på en topp och skulle börja med en brant utförslöpa över rötter. Det kändes inte bra med det regnet och det onda i knät.
Jag valde att ta bussen till Hinterglemm och ta Reitelgokelbahn upp. När jag som enda passagerare steg in i liften undrade liftgubben om jag verkligen skulle upp i detta vädret. Jag försäkrade att så var fallet.

Ca 25 minuter vandring från toppstationen hade dom nämligen anlagt en trädgård med krydd- och alpväxter. Den var jättefin, men hade säkert varit ännu finare om det inte ösregnat hela tiden. Allt blommade ju inte men det var en lagom utflykt för mig.
Jag var tillbaka igen i Saalbach lagom till lunch.
Eftermiddagen har jag bara ägnat åt att läsa och slappa. Lagom till kakbuffén var dom andra tillbaka och då hade regnet slutat och himlen sprack upp så faktiskt kunde sitta ute och fika.
Efter fikat är vi flera som tillbringar någon timme i SPAt. Bubbelpool, ångbastu och bassäng. Det är trevligt och avkopplande.
Ikväll är det italiensk buffé till middag och många hoppas på tiramisu till efterrätt. Stefan (en av guiderna) är ju inne på sin andra vecka här och han hade fått en fantastisk tiramisu på kakbuffén en dag. Den har vi inte sett, så nu hoppas vi på dagens efterrätt.
Jag har börjat packa så smått, men alla kläder jag hade i förmiddags är inte torra, så det får vänta tills imorgon. Bussen går inte förrän kl 10.00 så det är lugnt.
Det har varit en fantastiskt trevlig resa, men visst längtar jag hem till Sigge. Jag är också lite orolig för att ensamheten skall bli väldigt påtaglig när jag kommer hem.
Jag har planer på att turista i min egen stad resten av semestern, så är det någon som vill hänga med på några guidade turer så hör av er.

Schattberg

Lederna är markerade med österrikiska flaggan

Idag skulle det äntligen ske. Vandringen guiderna pratat om hela veckan. 1,8 km vandring till Zell am See. I och för sig lättvandrat, men långt. Vi skulle få hålla bra tempo om vi skulle vara framme, och tillbaka till middagen. Jag bestämde för länge sedan att jag inte skulle med på den. Det tempot har jag inte lust att vandra i. Jag trodde ett tag att det bara skulle bli två tanter och jag som bangade, men när vi i morse åkte upp med Schattberg express och delade på oss där uppe, visade det sig att delningen blev precis på mitten. 7 stycken med en guide hastade iväg, medan vi andra 7 + guide tog det lite lugnare. Vi skulle nämligen gå samma väg en bit. Det var kallt idag. Bara fyra plusgrader däruppe på 2018 m ö h. Det var bäst att röra på sig hela tiden. Stannade vi för att vila blev man snart kall, så pausade vi en längre tid var det bara att packa upp mer kläder att ta på sig.

Kakbuffén

Vi hade en fantastisk vandring. Dom som behövde lite mer utmaning hade två toppar att bestiga. Vi andra gick runt. Jättefin stig på bergskammen och återigen fantastisk utsikt. Dom allra högsta topparna i bakgrunden kunde vi inte se, för molnen, men det räckte med det vi såg.
Det fanns inte så mycket matställen här uppe, så vi gick en runda och kom tillbaka till liftstationen där vi åt en underbar gulaschsoppa.
Efter lunchen kände vi att vi behövde skaka ner maten, så vi tog en runda runt berget vi satt på, på ca 45 minuter innan vi knatade upp till liften.
Vissa hade ändå inte fått nog utan hoppade av liften halvvägs och gick ner. Jag tycker det frestar i knäna för mycket med nedstigningar (jag var också rätt vandringsnöjd) så jag satt kvar i liften ända ner.
Nu har vi återigen varit vid kakbuffén. Zell am See vandrarna kommer inte förrän lagom till middagen, så vi får väl höra då hur det gått.

Vilodag

Gårdagens gatufest regnade bort. Innan vi var klara med middagen brakade åskan lös igen. Det var till och med så hela gatan blev strömlös ett kort ögonblick, men det var snart över. Det både regnade och haglade ett tag. Baren mitt över gatan lyckades rädda situationen genom att sätta upp det dom hade i solskydd (!?!). Sen fortsatte festen där. Vi var där en stund, men vi är rätt så trötta på kvällarna, så det blir inga sena sittningar. Musiken på uteserveringarna slutar kl 23.00 också, så sen går det bra att somna.
Idag var det inga planerade vandringar. Jag bestämde att jag ville vara ensam, och tog bussen till Zell am See för att gå i affärer. Det var ju ingen stor stad, så det var snart översprunget. Jag provade nya vandringskängor, men hittade inga som var riktigt bra. Dom skall ju vara rätt så breda. Då blir det herrmodeller och dom är för stora.

Zellersee

Det blev en glass på ett café istället. Med utsikt över Zellersee. Fantastiskt. Då kom ju saknaden efter Bertil förstås. Här hade han velat sitta tillsammans med mig. Jag mindes alla gånger vi suttit med en glass på ett café någonstans i Europa. Bra minnen allihop, men dom gör så ont. Det är bättre att gå omkring på berg, för där hade han inte velat gå. Ibland är det rätt så hisnande där vi går.

Kaisersmarrn

Efter glassen tog jag bussen tillbaka till Hinterglemm där jag också provade kängor utan större framgång. Där åt jag  Kaisersmarrn till lunch. Det är en österrikisk efterrätt av pannkakstyp. Gott men mäktigt! Inget man kan äta när man är ute och vandrar så det fick bli idag.
Jag var precis färdig med skoprovandet när det kom ett åskregn. Jag fick skyla i busskuren.
När bussen stannade i Saalbach sken solen igen. Då letade jag upp plaketterna som sitter på stadshuset här. På dom plaketterna finns namnen på alla dom utförsåkare som tog VM-guld här 1991. Pernilla Wiberg finns på en av dom, och jag var nog den enda som inte varit och tittat på den.
Eftermiddagen avslutades som vanligt med en simtur, lite bubbelpool och ångbastu. Jag hoppade eftermiddagsfikat för jag var fortfarande mätt efter lunchen.
Ikväll är det lederhosennacht på gatan. Dom har garderat sig med tält, men det regnar så mycket att det är jobbigt att gå emellan. Jag kurar på rummet istället, med en bra bok.