Idag är det nio månader sedan Bertil gick bort och lämnade mig ensam. Fortfarande saknar jag honom så oerhört mycket att det gör ont. Extra påtagligt är det nu denna månaden. Om det hade varit som det brukar, hade vi nu planerat för vår redan bokade resa. Vi hade pratat om vad vi skulle ha med oss, och Bertil som alltid läste guideböckerna från pärm till pärm, skulle berättat för mig vad vi skulle se. Vi var ju bägge sådana att vi ville fly från vinter, snö, rusk, julkalas och klappar. Det var knappt jag trodde det var sant, när jag träffade Bertil. Det fanns någon mer som bara ville resa bort från allt stök och bök. Vi har gjort fantastiska resor. Några år var vi i svenska fjällen, men det var nog trots allt bättre och åka till lite varmare trakter. Jag minns underbara ställen som Madeira, Mallorca, Florida, Sydafrika (då åkte vi visserligen efter jul) och nu senast Malta. Förra julafton satt vi på strandpromenaden på en uteservering och åt revbenspjäll. Jag saknar den känslan, och det gör ont att inte ha någon att göra sånt med.
Jag hade ett tag funderingar på att åka bort själv, men beslöt till sist att det inte kändes bra.
Nu har jag beslutat att göra det som känns rätt för mig i det läget jag befinner mig nu, nämligen att betrakta julafton som vilken dag som helst, och tillbringa den på det ställe där jag mår bäst. Hemma i huset tillsammans med min katt.
Tack för att ni respekterar mitt beslut. Skulle jag ångra mig, vet jag var ni finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar