Juldagsmorgon

Det glimmar inte så mycket här i Grimeton. Det blåser halv storm, och nästan all snön regnade bort i natt.
Julaftonen avlöpte väl som förväntat. Jag åkte till mamma och pappa och käkade lunch, Det var inte planerat, men jag kände att det skulle funka. Hjälpte dom att skruva ihop ett löpband, dom köpt.
Resten av dagen var jag hemma med katten. Fast han ville bara vara med mig på dagen. På kvällen och natten ville han springa ute. Nåja, var och en gör som den vill. Det brukar bli bäst.
Stundtals var jag väldigt ledsen igår, men det var förväntat. Jag var inte ledsen för att jag satt ensam i jul. Julen betyder inte något firande för mig. För mig var julen framförallt en tid när Bertil och jag var tillsammans på en resa. Det är bra minnen, som min bror sa till mig när han ringde igår. Javisst, det är inte därför jag gråter. Det är för att jag inte kan få några nya minnen tillsammans med Bertil. Det är det som gör så ont.
Redan första julen 2001 var vi iväg. Det trots att vi inte officiellt var tillsammans förrän i slutet på november. Den stugan i Sälen hade jag lurat mina föräldrar att hyra tillsammans med mig. Jag ville bort från julen och hade lyckats övertala dom att följa med. Jag kommer ihåg hur glad Bertil blev, när vi frågade om han inte skulle åka med. Jag hade tänkt prova på att åka utför, för första gången i mitt liv (kanske gjorde jag det någon gång som liten) och Bertil ställde gärna upp som skidlärare. Den julen bekräftade också att det var så här jag ville tillbringa julen. Bertil hade rest flera jular innan, så han var redan säker.
Året efter 2002 hyrde vi också en stuga i Sälen. Denna gång lite närmare backen, och jag gick i skidskola. Den julen insåg nog både Bertil och jag att jag aldrig skulle bli någon utförsåkare. "Man måste våga ha skidorna rakt neråt i backen" sa Bertil och det vågade aldrig jag.

Vi förlovar oss!

År 2003 var året då Bertil skulle fylla 50. Vi planerade tidigt att det skulle bli en långresa. Vi pratade faktiskt om Sydafrika redan då, men tyckte att det var lite för tidigt. Landet hade inte varit en demokrati i tio år ens, och det var lite turbulent. Bertil hade varit i Florida två gånger tidigare, men tyckte om det, och jag hade aldrig varit där, så.
Vi åkte redan den 11 december. Detta för att flygbiljetterna steg något hutlöst i pris när vi kom närmare julen. Bertil hade en klar uppfattning om var han ville fira sin 50-årsdag, så han la upp rutten. Vi firade hans födelsedag på Sanibel island, men dagen efter stack vi till Key West. Den stan är väldigt speciell. Det är så långt söderut man kan komma i USA, och folket där hade en speciell menatlitet. Där hyllade man solnedgången varje kväll och på julaftonen förlovade vi oss där precis i samma ögonblick som solen gick ner i havet. Det var ett magiskt ögonblick. Den resan förverkligade jag också en dröm jag haft länge. Vi åkte till Key Largo och jag simmade med delfiner. Det är en otrolig känsla att fått vara med om.
2004 var vi London. Vi åkte på julafton och på juldagens morgon gick vi till Hyde park och tittade när några galningar simmade i ankdammen där. Det var minusgrader ute, men det hindrade dom inte. I London är Boxing day (Annandag jul) en stor fotbollsdag, och jag var för första gången med och såg Arsenal spela boll. Det var på Highbury, arenan som året efter gick i graven och gav plats åt bostäder.
År 2005 var vi faktiskt hemma. Tror det berodde på att vi tågluffat i Skottland väldigt sent den hösten, och när vi kom hem från den fantastiska resan, kändes det lite omöjligt att ladda om för en ny.

Levadavandring på Madeira!

Året efter 2006 var vi på Madeira. Vi åkte tidigt juldagsmorgon. Madeira hade ett fantastiskt klimat och vi tog oss runt ön med lokalbussar och på vandring. Fantastisk resa även den. Madeira var också ett ställe som vi ofta hade uppe som resmål. Båda skulle vi kunna tänka oss att resa dit igen. Det blev aldrig så!
2007 hyrde vi en stuga i Stöten. Vi hade kompisar som skulle komma efter, på en kortvecka. När dom kom skulle Bertil åka utför med dom. Innan dess skulle vi bara ta det lugnt och kanske åka lite på längden. Vädret var en katastrof. Det regnade varannan dag och varannan dag var det kallt, så allt regnet frös till isgator. Jag åkte inga skidor den veckan. Vi var på en fantastisk snöscotertur en dag. När dom andra kommit, lagade jag lunch till dom och låg i badhuset på eftermiddagarna. Passade mig utmärkt.
Julen 2008 var vi hemma. Detta berodde på att vi skulle göra en långresa i januari 2009. Då fyllde jag 50 år. Vi åkte på trettondagsafton till Sydafrika. En helt underbar resa, som jag inte skall återge här. Minns bara särskilt att Bertil fixat blommor som stod på vårt rum, den dagen jag fyllde. Presenten låg i resväskan som kommit bort, men som tur var kom den ju till rätta till sist.

Julafton på Mallorca!

2009 var vi på Malllorca. Vi åkte redan den 20 december. När vi till sist kom loss från snöstormen på Sturup, hade vi bra väder bägge veckorna. Lite kallt var det i början, men det rättade till sig ju längre tiden led. Vi utforskade ön med hjälp av lokaltåg och -bussar. Otroligt vacker ö.
Julen 2010 var vi hemma. Inte för att vi då fått veta att Bertil var sjuk, utan för att vi redan året innan på Mallorca, bestämt att vi skulle fira nyår i London.
Resan var bokad till den 30 december, och det fanns inget i Bertils behandling som hindrade oss från att åka. Vi passade också på att gifta oss innan vi åkte. Den 27 december var vi i stadshus A och sa JA till varandra. Nyår i London blev kanske inte riktigt som vi tänkt. Bertil var trött av behandlingarna, och kanske också av sjukdomen. Cortisonet gjorde att hans syn förändrades, och på korten därifrån är han oftast utan glasögon, för dom fungerade inte riktigt. Målet för resan var att vi på nyårsafton skulle se fyrverkerierna vid London eye. Det blev inte så. Vi orkade inte det, men vi hade en fantastisk tid i London i alla fall. Vi var på Emirates och såg Arsenal. Bertil var också och såg Queens Park Rangers spela. Vi var på musical och naturligtvis var vi på pubarna. Käkade eller bara tog en öl.

Julafton på Malta!

Hela 2011 reste vi väldigt mycket. Det var Bertil som ville hinna med och se och uppleva så mycket som möjligt. Vi hade knappt kommit hem från en resa innan han började planera för nästa. När julen närmade sig, sa jag att han fick bestämma. Ville han åka, så följde jag med, men jag ville gärna ha lite värme. Det blev Malta, vår sista resa tillsammans. Vädret var väl sådär, men kunde vi ändå njuta av tiden där. Jag hade en bruten handled, men det hindrade oss inte så mycket. Bertil som hade varit trött och mått dåligt hela hösten, fick på något sätt förnyade krafter. Han uppskattade mat, som han inte gjort på länge. På julaftonen åt Bertil ett fantastiskt revbensspjäll på strandpromenaden. En restaurang som vi sedan återkom till flera gånger under vår resa. Där åt vi också en fin middag, den dagen vi firade vår bröllopsdag. Det jag trots allt minns mest, är våra långa promenader längs strandpromenaden, och hur vi en dag gick ända in till Valetta. Kan idag inte förstå var han fick dom krafterna ifrån.
11 jular fick vi tillsammans. Ljusa minnen allihop, men nu julen 2012 är saknaden oerhört påtaglig.
Jag försöker klamra mig fast vid bra saker, som händer här och nu, men det är svårt att inte försvinna in i det förgågna.
Häromdagen kom det en hackspett till min talgboll och han satt kvar så länge att jag hann hämta kameran för att fotografera. Han gjorde det nog för att få mig att må lite bättre.