11 år och 8 månader

Nu har den kommit, dagen jag fasat för en tid. Hade Bertil fått leva hade vi idag firat att vi varit tillsammans i 11 år. Det var det datumet vi firade mest faktiskt. Förlovningsdag har vi på julafton, så det blev liksom aldrig av, och bröllopsdag fick vi ju bara uppleva en enda. Vi gjorde alltid något speciellt den 18 november. Åt något gott här hemma, om det var en vanlig vardag. Gick ut och åt, och gav varandra någon liten present. Vi har båda känt hela tiden att den här dagen var värd att fira. Vi vet inte ens om det var rätt dag, eftersom ingen av oss hade koll på när vi övergick från att vara vänner och arbetskamrater, till något annat. Vi valde den här dagen för då visste vi båda att  något hade hänt som gjorde att vi bestämde att vi ville tillbringa resten av livet tillsammans. Tur vi inte visste då att livet skulle bli så kort. Fast jag ångrar inget. Hade någon sagt då, att ni får bara tio år tillsammans, så hade jag inte tvekat en sekund. Jag hade gått in i det ändå, och jag tycker idag att vi levde som om vi hade vetat. Vi tog hand om varandra varje dag och vi gjorde otroligt många saker tillsammans. Vi har aldrig grälat och vi har aldrig sagt ett ont ord till varandra.

Vi skålade för tio år i Berlin!

Förra året var vi i Berlin och firade tio år. Det var ingen bra resa för Bertil. Hade mådde inte riktigt bra dom dagarna, det var kallt och han frös. Han kämpade i alla fall för att vi skulle få en så bra resa som möjligt, och han orkade åka både rundtursbuss och pendeltåg till Spandau. Han följde med mig in på en borg, för han visste att det intresserade mig, men vi hade också många stunder av lugn och ro på ett fik, med varm choklad, för då mådde Bertil som bäst. Han hade svårt för att äta, dom dagarna, men vi fick i alla fall en tioårsmiddag på en lokal restaurang, och han kunde uppskatta den fantastiska maten. Jag har en bild från den resan, som skrivbordsbild på min dator. Det är en bild tagen på Alexanderplatz. Vi åt lunch där den dagen vi åkte rundtursbussen. Bertil beställde en snitzel, och han ser så nöjd ut när han fått sin mat. Jag tror inte han klarade att äta hela den, men det syns inte på kortet. Jag vet att Bertil älskade tysk mat på tyska restauranger med tysk öl, och det är så jag vill minnas honom. Därför ligger den bilden där, så jag ser den varje dag.
Jag är väldigt glad för att vi fick den resan just den här dagen. Jag är också väldigt glad för att han orkade med ännu en resa, för på resan till Malta över jul, mådde han betydligt bättre. Visserligen var det hans rygg som spökade då, men det hindrade inte honom så mycket. Den resan fanns inget illamående och han uppskattade mat som jag inte sett honom göra, sedan vi träffades nästan. Ett fantastiskt revbensspjäll åt vi på julaftons lunch, och den bilden på honom möter mig varje dag när jag kommer hem, för den står på byrån i hallen.
Jag vill mötas av honom och jag vill ha hans saker omkring mig för det får mig att må bra. Så bra jag kan må, för det är ju aldrig som förr. Jag kan aldrig säga att jag mår riktigt bra.
Idag är också åtta månader sedan han gick bort, och jag får påminna mig om att jag faktiskt har ett rätt så bra liv.
Jag har fantastiska vänner, som bara är ett telefonsamtal bort.
Jag har det bra ekonomiskt.
Jag bor i ett hus jag trivs med och har grannar som ställer upp.
Jag har ett roligt jobb och kollegor som finns där för mig hela tiden.
Jag är fullt frisk (var nyss på hälsokontroll).
Jag har en älskad katt som möter mig när jag kommer hem, och som ligger hos mig på natten.
Jag saknar bara någon att dela allt det här med, och jag skulle kunna göra vad som helst för att få honom tillbaka. Det är inte rättvist att någon jag älskat och delade mitt liv med, inte finns längre. Det gör mig arg och ledsen.
Jag försöker i alla fall gå vidare med mitt liv och jag är stolt över, vad jag gör och hur långt jag har kommit.
I fredags var det första examinationen på kursen jag går, och trots att jag har flest år sedan sist jag läste, klarade jag det bättre än de flesta (om jag får säga det själv). Det känns bra att jag kan stå där inför en grupp relativt okända människor och prata om saker jag nyss lärt mig, och känna mig trygg i det.

Det här kortet tog jag i Januari!

Igår kokte jag grönkål. Det är den enda maten på julbordet som jag tycker är god, förutom köttbullarna (men dom räknas inte säger mina vänner). Jag hoppar över julen i år, men grönkål kan jag äta hela året, så det är bra att ha i frysen. Jag kommer att bjuda in till glögg den andra advent som Bertil och jag gjort i flera år. Bertil tyckte aldrig om den tillställningen, därför blev det ingen förra året. Förra året gjorde vi bara sånt som Bertil ville. Jag har alltid tyckt det var trevligt, så jag har beslutat att köra i år. Det kommer inbjudningar. Då får jag chansen att träffa dom som jag inte ser så ofta och vi får en chans att säga God Jul.
Idag har jag  satt ut fågelbordet. Det fågelbordet som vi köpte Mayrhofen i Österrike och transporterade hem genom hela Tyskland. Jag tycker så mycket om det, mest kanske för att det var Bertil som ville köpa det. Det var inte ofta han hade åsikter om vad vi skulle skaffa (om det inte gällde tekniska prylar). Han var ute för att posta korten och jag låg kvar på rummet. När han kom tillbaka ville han att jag skulle följa med ut för han hade sett ett fint fågelbord som han ville köpa. På den vägen blev det och vi lastade det ut och in i bilen en hel vecka. Det är fint och fåglarna blev glada att det kom ut. Dom står redan på kö för att käka.