Jag har börjat knyppla!

Udd och stad

I torsdags började knyppelkursen. Karin, Inger och jag plus två deltagare till som gått där en väldig massa år. Kursledaren hade nog inte räknat med sådana noviser som vi, så det tog en stund innan hon fick förklarat och visat så vi fattade, men till sist så föll allt på plats. Vi fick börja på nybörjarspetsen "Udd och stad". Det var den jag knypplade i skolan också. Nu har jag redan kommit längre. Det är kul, men får väl se vad det leder till.
I fredags kom jag ut ur mörkret på min kurs också. Jag lämnade in min första uppgift, och fick beröm för den var bra skriven. Då plötsligt kändes det som jag fattade vad jag höll på med, jag har inte riktigt gjort det innan. Är det 30 år sedan man läste så tar det väl ett tag kan jag tro.
Det har varit en kort arbetsvecka eftersom jag var ledig i måndags också. Det känns bra att inte jobba full tid. Man kanske skulle gå ner i tjänst? Får väl räkna på vad det kostar. Det är inte aktuellt just nu i alla fall.

Kliviablomma

I torsdags var det 7 månader sedan Bertil dog. Det kändes inte som någon speciell dag denna gången. Alla dagar är ju jobbiga, fast olika mycket. Jag försöker hitta balansen, där jag mår så bra som möjligt. Det är nog trots allt så att hemma tillsammans med Sigge mår jag som allra bäst, fast jag vet ju att jag måste ut också för att fortsätta leva mitt liv så normalt som möjligt. Det gäller som sagt att hitta en balans.
Igår höstade jag lite till i trädgården. Växthuset packades ihop, jag räfsade löv och sådde i gräset som skatorna hackat upp. Jag rensade faktiskt också hängrännorna, åtminstone på ena sidan huset. Det regnade in på Sigges matta på verandan, för den rännan var full med löv. Nu kan han hålla sig torr.
Jag är rätt nöjd med mig själv, när jag klarar sånt.
Jag måste också få säga att jag har blivit en hejare på att sköta blommorna. En av mina orkidéer har jag fått att blomma om, och nu blommar båda mina Klivior och novemberkaktusen har knoppar på varenda gren.