Det är roligt att jobba, även om det fortfarande känns skönt att ha fredagen till annat. I onsdags fick vi ta del av en fantastisk föreläsning på vår APT. Väldigt inspirerande!
I torsdags var jag hos kuratorn. Jag har inte varit där på tre månader, och hon undrade hur det kändes att komma tillbaka till palliativa. Det känns inget konstigt. Jag har inga svarta minnen därifrån. Jag vet att dom gjorde sitt yttersta för Bertil, och dom kämpade verkligen för att han skulle må så bra som möjligt hela tiden. Det är verkligen goa människor som jobbar där, och de som hade någon kontakt med Bertil kommer fortfarande och pratar med mig när jag sitter i väntrummet.
Vi beslöt i alla fall att sätta punkt för våra samtal. Hon tycker jag har kommit långt och att jag skall vara stolt över mig själv. Jag tycker själv det, och jag ÄR stolt över mig själv. Man bearbetar genom att berätta hur man mår, sägs det, och kanske är det det hjälper mig. Jag berättar för er, här, varje vecka, och kanske det är det som får mig att gå vidare. Det är inte så att jag glömmer Bertil eller inte saknar honom längre. Det gör fortfarande lika ont, som för åtta månader sedan, men det kommer inte lika ofta nu.
Knäck i långa banor! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar