Fem månader

Ännu en månad har gått. Jag har nu varit ensam i fem månader. Denna gången känns det ändå inte som det här datumet faller över mig som en mörk skugga. Kanske beror det på att jag var hos kuratorn igår och vi pratade mycket om det, eller också beror det på att det faktiskt blir lättare med tiden. Jag tycker inte jag märkt det förstås. Det är inte så att jag inte känner sorg och saknad. Det gör jag varje dag, varje minut jag är vaken. Jag känner också en oerhörd ilska över att det är så orättvist. Att jag som sent i livet hittade en man som jag älskade över allt annat och som jag hade det så ofattbart bra tillsammans med, inte skulle få behålla det.
Men igår kväll mådde jag ändå rätt bra. Minnet av den där natten för fem månader sedan, var denna gången inte bara nattsvart. Jag minns att jag satt där vid hans sida, höll honom i handen, kramade den hårt och lyssnade på hans sista andetag. Jag vet inte varför han väckte mig. Visste han att det bara var minuter kvar, eller var det en tillfällighet? Jag kommer aldrig att få veta, men eftersom han gjorde det, gav han mig chansen att känna lite lugn nu så här efteråt. Jag hoppas verkligen att jag i det ögonblicket också gav honom chansen att känna lugn i det som skedde. Jag vet att han sa att han inte var orolig för att dö, och jag vet att han aldrig visade någon oro, men kanske han i alla fall kände någon form av trygghet över att jag satt där.

Jag känner fortfarande också en trygghet i att leva som Bertil skulle ha velat. Jag städar fortfarande varannan vecka, även om jag inte tvunget måste göra det på en fredag. Min noggrannhet i dammsugningen kommer heller aldrig upp i Bertils nivå, men jag tror ändå han skulle varit nöjd. Jag vattnar också blommorna varje måndag och torsdag. Dom lever och har hälsan allihop. Jag har till och med lyckats få en ny blomstängel på en av orkidéerna. Bertil var alltid väldigt stolt, när det skedde.
Jag håller fortfarande koll på mina utgifter och för kassabok. Så långt som till budget har jag inte kommit, men men.
Jag säkerhetskopierar bilder och datafiler till den externa hårddisk Bertil köpte för ändamålet.
Jag försöker också hålla hyfsad ordning i trädgården, även om det inte var så jätteviktigt för Bertil. Han kunde vara lite orolig för vad grannarna skulle tycka om vi försummat trädgården en längre tid. Det bryr jag mig inte om. Jag har insett att livet är för kort för att bekymra sig över vad andra tycker. Jag gör saker som får mig själv att må bra. Det är det enda som är viktigt, just nu i alla fall. Ibland kan jag ha dåligt samvete för att jag tackar nej till saker. Jag vet att alla i min omgivning vill mitt allra bästa och jag hoppas inte att någon tar illa upp för att jag inte alltid tackar ja, till det som erbjuds.
Jag har också lite dåligt samvete för att jag lämnar Sigge ensam så mycket, men jag vet att han har det bra. Någon gång i framtiden kommer jag säkert minska lite på min träning och komma hem tidigare, men just nu ger Friskis & Svettis mig en kick och en tillfredsställelse som jag inte vill vara utan.
Det är lite mer rörelse på jobbet nu, och tre inskolningar gör att man är lite trött i huvudet när man går hem. Ett svettigt träningspass rensar huvudet och gör kroppen trött så jag sover ordentligt.
Denna veckan har bilen varit på service, vilket innebär att den fyllt ett år.

Igår när jag kom hem började jag med slåtter i slänten upp mot kohagen. Det blir lite för vildvuxet nu på hösten. Jag tände också grillen och njöt av det vackra vädret. Grillen blev färdig innan slåttern var färdig så jag fick avbryta, men har gjort klart idag.
Sigge är oerhört nöjd. Detta gjorde att han kan ligga på sin favoritplats på gärdesgården och ha utsikt ner mot vad jag gör på altanen. Inga skrymmande växter i vägen.