Begravning

Sov rätt bra inatt också. Vaknade lite tidigare. Strax efter fem. Det var Sigge som var lite krånglig. Han skall tvunget upp och trampa på min huvudkudde. Fast jag får väl skylla mig själv. Han ville vara ute i går kväll, men jag kände mig tryggare om han var inomhus, så jag bar in honom. Konstigt nog gick det bra. Han brukar inte gå med på sådant han inte vill själv.
Vi var tidigt i kapellet, men där var fullt av folk redan. Det var lite jobbigt att gå förbi alla på väg in. Det var väldigt fint därinne. Kistan med mitt hjärta var precis som jag föreställt mig. Bertil hade uppskattat enkelheten.
Själva ceremonin blev också precis som jag ville. Det lilla tekniska felet med den första skivan, var inget problem. Det var som om Bertil ville säga: "Ni klarar inte sånt utan mig".
Jag tyckte alltihop var väldigt fint och det var många som sa att dom tyckte det också. Jag tyckte också Magnus läste mitt brev till Bertil bra. Jag är väldigt nöjd med hur det blev.
Det var också bra på Grimetons Wärdshus. Enkelt, men god mat. Inga krusiduller. Bertil tyckte inte om krusiduller.
Efteråt var vi 23 stycket som tog Bertil på orden och hjälpte till att dricka upp hans whisky. Ja, en del som var här drack nog inte något annat än vatten. Men det tog ändå rätt bra på dom 8 flaskor vi hade framme. Det var mysigt. Vi pratade om Bertil och skålade för Bertil.
Den sista gick härifrån kvart över fem.
Jag tog en liten promenad för att hämta posten.
Nu i kväll har det mest blivit TV-soffan. Jag känner mig rätt trött. Är det whiskyn kanske? Tog faktiskt en öl till kvällsmaten också. Har inte unnat mig det på länge.
Bifogar mitt brev till Bertil för er som inte var med, och för er som vill höra det igen.

Min älskade Bertil!

Vi fick bara tio år tillsammans, men de åren kom att bli de mest underbara i mitt liv.

Vi träffades sent i livet. Jag var över 40 och du började närma dig de 50, när du i januari 2001 bytte jobb och blev arbetskamrat till mig på Anderssons markis.

Det var först den hösten vi började träffas privat, och när det övergick från att vara vänskap, till något annat, var varken du eller jag säkra på. Vi har valt att fira vår kärlek, till varandra, den 18 november varje år.

Jag kände mig genast välkommen i din familj, och jag kom snabbt in i gemenskapen både i Brogård, där du är uppväxt och i Borrås där farbror Gösta har sin familj.

Du togs också emot med öppna armar i min familj, och du sa ibland att det kändes som du fått nya vänner.

Min mamma upptäckte snart din fantastiska datakunskap, och hon blev en i raden av dom, som du åkte runt till och hjälpte med datorer.

Det gick inte många månader, innan jag, som är uppväxt på asfalt, kände att jag ville leva tillsammans med dig och flyttade ut på landet till dig och din katt Sigge. I huset i Grimeton, har vi sedan dess, haft en fantastisk tid.

Vänner hade vi många båda två, och de har vi fortsatt att träffa. Du blev snabbt vän med mina vänner och jag med dina. Nu känns det som vi alltid har träffats och haft kul tillsammans. Jag kommer ihåg när jag första gången sa att jag ville samla dom alla till en gemensam grillfest. Du blev orolig, över att ha så många gäster samtidigt, men efter den kvällen, började du redan prata om nästa års tillställning.

När vi träffades var dina stora intressen golfen och motorcykeln. Båda sakerna upptog en stor plats, både i ditt liv och i vårt förråd.

Motorcykeln försökte jag mig på att dela, men jag kunde aldrig uppskatta det som du. Jag vet inte om det var därför du ganska snart sålde den.

Golfen har du alltid fått ha alldeles för dig själv. Promenera i tre och en halv timme kan jag göra, men varför bära golfklubbor på ryggen? För dig var det tvärt om, du hade svårt för att promenera utan golfklubborna.

Det jag kanske trots allt mest minns, är alla våra resor tillsammans. Det vi tyckte mest om, var att resa bort, när det var som kallast och mörkast här hemma.

Jag minns den fantastiska resan till Florida 2003 när vi firade din 50-årsdag. Där övertalade du också mig, att förverkliga min stora dröm, att simma med delfiner. Jag minns också med värme och kärlek, att vi förlovade oss den julaftonen i Key West, just precis när solen gick ner i havet. Ett magiskt ögonblick.

En annan fantastisk resa är den till Sydafrika 2009, där vi firade min 50-årsdag. Där njöt vi båda av den vackra naturen, det rika djurlivet och jag kände mig helt trygg när du skjutsade mig i bil på stundtals dåliga vägar i vänstertrafik.

Men där du trivdes allra bäst, var nog i alla fall i London. Du mådde fantastiskt, när du fick sitta på en pub, med en pint engelsk bitter framför dig och se Arsenal spela fotboll på TVn. Det är så jag vill minnas dig.

När vi i november 2010 fick beskedet att du drabbats av cancer, rasade hela min värld samman. Jag trodde aldrig jag skulle ta mig ur det stora svarta hål jag föll ner i. Då fanns du där, trygg och stark. Du räckte ut en hand och drog upp mig. Du sa att vi skulle leva i nuet och verkligen ta vara på den tid vi har kvar.

Jag är så glad och lycklig att vi lyckade med just det. Vi började med att gifta oss en av de allra sista dagarna det året, och sedan startade vi 2011 genom att vara på vår favoritplats, London.

Jag tror du njöt av varenda dag, hela 2011, trots att du vissa stunder mådde dåligt av cellgiftsbehandlingen, var du alltid positiv och planerade för nya saker du ville att vi skulle göra.

Du var också glad över att när helst du kände att du orkade, kunde komma till din arbetsplats, och dina arbetskamrater på Anderssons markis. Dom tog emot dig och din expertis med öppna armar, och du kände dig alltid behövd, de dagar du var där.

Vår sista resa gick till Malta och vi firade jul, förlovningsdag, bröllopsdag och nyår där. Din hälsa hade börjat svikta ordentligt, du mådde sämre, du hade ont i ryggen och du blev väldigt trött.  Kanske det var miljöombytet, men på något sätt fick du lite extra ork. Trots det lite usla vädret och min brutna handled upplevde vi en stor del av ön, och vi tog verkligen hand om varandra.

I början på februari i år fick vi veta att behandlingen inte längre verkar, och den avbröts. Sedan dess har du och jag rest tillsammans i en berg- och dalbana som lutat alltmer utför.

Du har kämpat och jag har försökt vara där för dig hela vägen. De sista veckorna såg jag dig försämras från dag till dag, och när du bad att få bli inlagd, visste nog både du och jag att du inte skulle komma hem igen.

Vi fick bo tillsammans igen, när jag de sista dagarna fick flytta in hos dig på sjukhuset. Många var det som ville besöka dig, och trots att du hade så ont, orkade du vara med, och till och med skämta med dom som var där. Jag är så tacksam att jag fick finnas där för dig, under din sista tid. Jag är också tacksam att du väckte mig den där natten, så att jag kunde sitta bredvid dig och hålla dig i handen när du tog ditt sista andetag.

Huset i Grimeton är tomt utan dig, och både Sigge och jag saknar dig oerhört mycket, men som jag sa till dig många gånger de sista veckorna;

DU KOMMER ALLTID ATT FINNAS I MITT HJÄRTA!

Dan före

I natt har det gått rätt bra med sömnen. Tog faktiskt hjälp av Valeriana, naturläkemedel i går kväll. Det hjälpte till att somna, och jag vaknade inte förrän strax innan sex. Då skulle Sigge gå ut. Det var första natten sedan Bertil hamnade på sjukhus.
På morgonen var jag på cirkelgym. Träningen är och kommer väl att bli min livlina förmodar jag. När jag svettas mår jag bra.
När jag kom hem grejade jag lite i trädgården. Eldade lite till och sopade gångarna. Gjorde ett startförsök till av jordfräsen, men det gick inget vidare. Får väl kalla in hjälp.
Klockan ett hade jag bokat hjulbyte av min bil. Medan dom gjorde det tittade jag in på Toyota och frågade om dom ville sälja Lexusen åt mig (när bouppteckningen är klar). Dom var nog inte helt främmande för det. Dom skulle kolla lite på det, så hörs vi igen när bilen är min.
Jag var också på banken och gav Stefan Bertils deklaration. Han lovade att fixa den. Det var två stora tunga stenar som föll från mina axlar.
Har också smitit in på Grimetons Wärdhus och kollat så dom säkert får plats med 68 personer. Det får dom. Då är allt löst och klart för imorgon. Jag vet ju inte hur det kommer att bli, men på planeringsstadiet känns det som att det blir fint.
Idag har det kommit en massa blanketter att fylla i också. Det var försäkringar och änkepension (den trodde jag var slopad). Jag är rätt bra på blanketter, så det gick bra. Väntar bara på intyg från försäkringskassan och sjukhuset för Bertils livförsäkring.
Jag har faktiskt gjort en sak idag också, som jag aldrig fick lov att göra för Bertil. Från och med idag har jag skylt på brevlådan som säger: Ingen reklam tack!

Dålig morgon

Igår hade jag en dålig morgon. Kände mig ensam och blev ledsen. Sigge försökte sig på att trösta så gott det gick. Hans version av tröst är att kliva på min kudde och buffa sitt huvud mot mitt ansikte. Att ha 20 sylvassa klor så nära känns inte särskilt tryggt, så efter ett tag fick han mig att stiga upp.
Jag hade tid på arbetsterapin, och där blev jag friskförklarad i min högra hand. Det fattas lite, lite rörlighet och styrka men det är marginellt.
Gick upp till Inger på hennes jobb, och kollade om hon hade tid att prata. Det hade hon, så hon fick bli min terapeut en stund. Efteråt mådde jag bättre.
Jag hade träff med Birgitta i stan halv tolv så jag hann med ett besök hos frisören innan.
Det var jättehärligt väder ute så Birgitta och jag tog en långpromenad på strandpromenaden, till Apelvikens camping och tillbaka. Efteråt gick vi upp till Komedianten och åt lunch. Jättegod köttfärspaj.
Jag skulle lämna en CD på begravningbyrån. Vi kom dit lagom när Magnus hade varit på lunch. Allt är klart och precis som jag vill ha det. Det var 67 personer anmälda då. Undrar hur vi får plats på restaurangen? Känns bra i alla fall att så många vill ta ett sista farväl av Bertil.
När vi gick tillbaka till bilarna höll dom på att sätta upp uteserveringarna i stan. Då slog det mig att världen faktiskt rullar på precis som vanligt, som om ingenting hade hänt.
Jag åkte till jobbet för där var ett möte som jag ville vara med på. Träffade min chef då. Hon gav mig tio dagars ledigt med betalning, samt att jag får jobba dubbelt med min vikarie hela nästa vecka. Jag blev glad när hon var så generös.
I natt har jag sovit jättedåligt. Det rogivande teet funkade inte alls. Det snurrade tankar i huvudet och jag snurrade i sängen. Provade att ha radion på, läsa en stund och det mesta, men inget funkade.
Jag åkte iväg på förmiddagen och simmade och handlade. Ulla och Gunnar bjöd på middag och fika så jag åkte dit efteråt. Nu ikväll har Mariann och Zmulan varit här. Vi gick en promenad och sedan käkade vi kvällsmat. Det är trevligt med sällskap.
Jag får mycket post nu. Minnesgåvorna till cancerfonden börjar trilla in, och där är många fina ord från vänner.
Idag fick jag också tillståndet att strö Bertils aska i havet. Uthämtandet av urnan och utströendet skall bevittnas av två vittnen, och skickas tillbaka till länstyrelsen. Det skall vi väl kunna ordna. Jag väntar nog till det blir lite varmare innan jag ger mig ut på havet.

Bankbesök

Igår gjorde jag ännu en sak som Bertil och jag gjort tillsammans. Jag gick poängpromenad. Det gjorde också ont till att börja med, men som tur var, var där inga typiska "Bertilfrågor". Det var bara omöjliga frågor. Bertil hade blivit sur om han hade varit med.
På eftermiddagen körde mamma och pappa hit lite ved, dom ville bli av med. Sen var jag hos Anki på våfflor. Det var gott.
Satt på Friskis & Svettis på kvällen. Det var jobbigt när jag körde hem. Bertil var alltid hemma när jag kom därifrån. Han hade kaffet färdigt, så brukade vi se någon deckare. Det gick över när jag kommit hem. Det känns trots allt bra att vara här hemma. Jag trivs här och mår bra här, trots att allting påminner om Bertil, eller kanske just därför.
Idag började jag dagen med ett gympapass. Sen var jag på banken och vi öppnade bankfacket. Vi tog en kopia på testamentet, sedan stoppade vi tillbaka allt igen.
Jag åkte till Bertils mamma en sväng, och fick köttfärslimpa där. Den var god.
Idag har jag också beställt tid för däckbyte till bägge bilarna. Min på torsdag och Bertils nästa torsdag.
Ringde också till en mycket trevlig dam på Staoil mastercard, och pratade med henne om ett kort till mig. Sen ringde jag till Cardiff, där Bertil hade en livförsäkring. Den tanten var inte lika trevlig. Vissa skall inte sitta på sådana poster.
Idag kom också det första brevet till Bertil Karlssons dödsbo. Det var räkningen från Mastercardet. Den behövde inte betalas förrän bouppteckningen var klar, så det var ju bra.
Nu ikväll var det bad i Veddige och årsmöte i samfällighetsföreningen. Jag har att göra, som ni förstår.

Tur det är vår

Jag älskar våren som årstid. Tur att allt det här eländet hände på våren. Hade det skett i i november hade säkert allt varit så otroligt mycket jobbigare.
Jag har levt lite intensivt ett par dagar. Har inte hunnit blogga ens. Känner att det måste hända något hela tiden, för att jag inte skall ge mig tid att tänka. Men jag måste nog stanna upp och ta mig tid att sörja också.
I torsdags åkte jag in på cirkelgymet utan att ha någon plats. Jag fick en plats från en som inte kom i tid. Kändes som en liten tillfredsställelse. När jag kom hem ringde Mats (kommunsköterskan) och vi bestämde att han skulle hämta på eftermiddagen. Han tog allt utom medicinerna. När han gått sov Sigge och jag en stund på gästsängen. På kvällen var jag hos Therese.
Igår var det också fullt ös. Jag sov dåligt på natten, så jag åkte ut till jobbet och tiggde till mig frukost. Klockan elva var jag hos kuratorn, och det ger mig verkligen chansen att gråta ut ordentligt. Hon säger att det är viktigt. Jag måste gråta och sörja. Det är inte bra att hålla det inom sig för länge. Efteråt träffades Inger och jag i stan. Vi var en liten sväng på begravningsbyrån. Jag lämnade minnestalet och CD-skivorna. Vi valde också dikterna.
Det blev lunch på Stinas och sen gjorde vi alla affärerna (nästan) på Valen. Jag köpte en kratta och stolpar till hallonen.  Vi var också i Tvååker och köpte lite plantor. Det blev sent eftermiddagskaffe hos Inger.
På kvällen var jag hos Ulla och Gunnar. Jag hittade dit trots dimman.
Sov dåligt i natt också.
Låg kvar i sängen och lyssnade på Ring så spelar vi. Något som Bertil och jag alltid gjorde. Det är inte detsamma att göra det tillsammans med Sigge.

Åkte in till Veras och fikade. Kom dit först och det blev otroligt jobbigt. Trodde inte att jag skulle reagera så, eftersom det är en tradition, vi hade innan jag träffade Bertil. Det gjorde fruktansvärt ont att han inte var med.
Gjorde bara ett kort besök på torget. Hade bjudit Mariann på middag. Hon skulle hjälpa mig att elda i slänten upp mot kohagen. Det gjorde vi efteråt. Det brann inget vidare, men det blev bättre än innan. Vi var lagom färdiga när Jan-Bertil och Bodil kom. Jan-Bertil hade erbjudit sig att hjälpa mig med musiken.
Det gick jättebra och vi har provspelat den. Det låter fint.
Nu är Sigge och jag ensamma. Han sover på övervåningen. Han uppskattade inte riktigt att Zmulan var här i hallen.
Jag skall bara försöka ta det lugnt, så kanske jag kan sova i natt.

Lite bättre

Idag har det känts lite bättre. Jag hade lovat att titta in på jobbet i förmiddags, så det motiverade mig till att stiga upp ur sängen. Sigge ligger troget bredvid mig varenda natt, och vi gosar lite innan vi stiger upp.
Jag var på jobbet hela förmiddagen och tillsammans med barnen så har man inte tid att grubbla.
Klockan ett skulle dom komma och hämta hjälpmedlen, så jag hann en sväng på Kvantum också. Både jag och katten behövde mat.
När hjälpmedlen var borta tog jag tag i städningen som varit lite eftersatt. Det var viktigt för Bertil att vi städade regelbundet, så jag får väl försöka hålla kvar vid det.
Inger kom och vi återställde gästrummet till sitt ursprungliga skick. Det kändes bra att inte ha ett sjukrum kvar i huset.
Nu har jag försökt titta lite på TV. Det gick väl sådär för jag fick många telefonsamtal. Det är skönt att veta att ni finns därute och hör av er till mig. Jag lovar att komma till er, om jag behöver hjälp. Det kommer säkert att komma många saker, som jag inte förstår mig på.
Finns det någon som kan konvertera MP3 musik tillbaka till ursprunget, får ni gärna ringa.

Det är tungt

Idag var det svårt att motivera sig att gå ur sängen. Som tur var ringde telefonen. Det var hjälpmedelsservice som ville komma och hämta imorgon.
Jag hade lite svårt att ta tag i något på förmiddagen. Satt lite med musiken till begravningen. Har hittat låtar som skall brännas på skiva, men inte i MP3 format som all vår musik på datorn är i. Tänk om jag kunnat lämna över det till Bertil. Jag la ner det och började skriva på brevet till honom, som skall läsas upp på begravningen. Det var betydligt lättare.
Ringde också banken, om bouppteckningen, men Bertils systrar och syskonbarn är ju också arvingar och måste kallas så hon ville ha namn, personnummer och adress till alla dom. Det kan jag ju inte och hade inte lust att börja forska i just idag. Det är ju inte så brått.
Var på Grimetons Wärdshus och pratade med dom om maten. Dom var nog inte så vana vid den här sortens tillställningar, och inte jag heller, men vi fick nog ihop det.
Bertils önskan var ju att vi skulle samlas på puben efter begravningen och han ville också att vi skulle korka upp hans whiskyflaskor och prata trevliga minnen om honom.
Det känns svårt att balansera mellan hans önskan och vad som anses passande. Jag vill ju inte att någon skall ta illa vid sig.
En enkel tillställning här uppe på golfrestaurangen, känns som en bra medelväg. Kanske någon är sugen på att smyga med mig hem och smutta på en whisky efteråt. Om inte annat för att jag skall slippa vara ensam.
Efter besöket på restaurangen åkte jag in och simmade. Huset är väldigt tomt, trots att Sigge går här och kurrar mest hela tiden. Jag trodde att det jobbigaste skulle vara att sova ensam, men jag upplever att det jobbigaste är att laga mat och äta själv. Bertil var alltid (utom nu på slutet) så tacksam att laga mat till.

Många frågor

Jag satt kvar hos Bertil i lugn och ro ett tag till. Sedan ringde jag till Ulla för att veta om dom ville komma och se honom. Det ville dom. Personalen gjorde iordning Bertil och la honom fint i sängen. Dom tände ljus och satte in blommor så vi i en fin miljö kunde ta farväl av honom. Han så så rofylld och nöjd ut. Det kändes bra att han slapp kämpa mer.
Jag åkte hem för att hämta de kläder jag ville skulle följa honom. De bekväma svarta byxorna han alltid gick i och nyaste Arsenaltröjan han köpte när vi var i London sist.
Efter jag varit hos mamma och pappa för att berätta för dom åkte jag hem för att försöka sova. Det gick inget vidare.
Jag ville ha sällskap så jag åkte hem till Inger. Hon bjöd på middag, vi åkte på en utflykt till hennes stuga och så var vi hos Karl-Magnus på kaffe.
På kvällen var Sigge och jag ensamma. Vi var trötta bägge två och somnade strax efter nio.
Sov faktiskt hela natten, med små avbrott för att putta bort Sigge som trängdes.
Idag har det varit så mycket att ordna med, att jag inte hunnit tänka på annat. Jag började med att ringa bårhuset eftersom jag bestämt att jag ville se honom en gång till. Birgitta och mamma och pappa var också med. Det var jättefint, och jag är glad att jag gjorde det. Han såg fortfarande rofylld ut och var sig precis lik i sin Arsenaltröja. Det var som han bara legat och vilat. Han var givetvis kall, men det kändes inte obehagligt att ta i honom.
På eftermiddagen var jag på begravningsbyrån. Trots att Bertil redan bestämt hur han ville ha det, var det ändå typ 2000 frågor som jag skulle besvara. Pust! Jag har inte besvarat alla ännu, men känner ändå att jag har kommit en väldigt bra bit på väg mot Bertils vilja.
Har också ringt till arbetsterapeut och kommunsköterskor och bett dom komma och hämta sakerna som står här. Dom skulle försöka ordna det fort, sa dom.
Ikväll har Anders och Ann varit här och ätit kvällsmat.
Tack alla ni som hör av er och tänker på mig!

Det är slut

Klockan tre vaknade jag av Bertil. Han ville ha mer smärtlindring. Jag ringde och hon kom.
När hon gått satt jag kvar bredvid sängen och höll honom i handen.
Han andades nog bara ca 20 andetag till, sedan slutade han.
Jag väntade tills jag var säker innan jag ringde. Dom konstaterade 03.35 att det var slut.
Jag sitter hos honom ett tag till.

Bra natt - dålig morgon

Natten var bra. Både jag och Bertil sov lugnt. Vi märkte inte ens när dom tittade in till oss. Bara en gång var jag uppe och hjälpte Bertil att kissa. Var ju tvungen att själv gå då och det var väl tur för då upptäckte jag att gubben i rummet intill låg på golvet. Jag fick räddat honom, så han kom upp igen.
Vi vaknade vid sju igen och då hade Bertil ont. Det tog två och en halv timme och många sprutor innan han blev smärtfri och kunde somna igen. Då låg han på rygg, vilket nog inte är någon bra idé. Dom fick vänt honom vid den sista sprutan och då gick det bort.
När han sovit ett par timmar ville dom bädda och göra morgontoalett på honom. Då hamnade han också på rygg ett tag och fick väldigt ont. Han fick också svårt med andningen, och ville hålla mig i handen, för han trodde att nu skulle hans andning ta slut.
Jag fick till stånd en vändning igen och då slappnade han av och smärtan försvann. Innan han somnade ville han att jag skulle kolla att hans mamma säkert skulle följa med Ulla upp idag. Det var nog bäst trodde han.
När Ulla och Karin kom var det lugnare och han sov lite ytligt så dom kunde prata med honom. Då är han rätt så med och deltager i samtalet.
Det har varit många gäster idag också. Det är roligt att ni vill besöka både honom och mig.
Nu sover han lugnt och vi är ensamma. Jag skall också krypa ner och titta lite på TV.

Eget rum

Jag sov dåligt inatt, så jag var uppe rätt tidigt. Jag hade lovat hälsa på på jobbet, så jag åkte dit en sväng på morgonen efter jag hade sysselsatt mig med lite praktiska saker.
Var uppe hos Bertil vid tiotiden. Han var glad och nöjd att jag kom. Birgitta kom en stund senare. Han behövde lite mer smärtstillande så han fick en spruta. Han var ändå vaken så han kunde prata lite med oss.
Vid elvatiden flyttade dom på Bertils rumsgranne och efter dom städat av lite kom det in en ny säng och sängbord till mig. Det var skönt att vi fick lite lugn och ro, och framförallt lite bättre plats.
Strax efter tolv behövde Bertil lite mer smärtstillande, så han fick en spruta till. Efter det somnade han så gott. Han märkte nog varken att Birgitta gick eller att både Anki och Inger var här. Han sover lugnt och andas bra och han är inte orolig, så jag känner mig trygg.
På kvällen var Birgitta tillbaka. David hade kommit hem och ville träffa Bertil så dom var uppe en sväng. Strax innan vaknade han och fick lite kräm så han var rätt så pigg och pratade med dom.
När dom gått ville han att jag skulle sitta bredvid honom, så jag satt där och vi pratade en lång stund, när Karin kom och hälsade på. Han tycker nog det är trevligt, även om han bara är vaken korta stunder. Han tittar i alla fall upp ibland och deltager i samtalet.
Nu har hon gått. Bertil har fått sina mediciner och blivit vänd och omstoppad. Han har fått en ny spruta och sover. Jag och sköterskan Eva har kommit överens om att dom tittar in till oss då och då under natten. Det känns tryggare för mig.

Inte långt kvar

Idag kom jag till Bertil strax innan tio, efter jag hade varit på cirkelgym.
Det hade varit en orolig natt. Bertil hade haft ont och fått mycket smärtstillande. När jag kom hade han fortfarande ont, och när dom frågade om han ville ha mer smärtstillande, sa han först att han ville ha så mycket att han inte vaknade mer. Det hade varit en jobbig natt, som sagt.
Smärtan började i alla fall klinga av nu, så han klarade sig utan att få mer.
Han var nästan inte kontaktbar, utan jag satt mest och höll honom i handen.
Doktorn gick ronden vid elvatiden. Han sa bara att Bertil var lite uttorkad, och skulle få lite vätskedropp. Han sa också att Bertil skulle få sprutor med smärtstillande, ifall han behövde, så han slapp svälja tabletter. Det var också bra om Bertil kunde sitta upp lite, så att lungorna inte kollapsade helt. Sen frågade han om Bertil undrade över något. Det gjorde Bertil. Han undrade hur lång tid det skulle ta.
Då svarade doktorn: "Inte länge". Han förklarade också att inget dramatiskt skulle ske. Bertil skulle om ett tag somna, och sedan kommer han att stilla somna in.
Det finns inga planer på att Bertil skall flyttas, utan han kommer att bli kvar här. När sängen bredvid blir tom, kommer jag att få den och vi kommer att få ha rummet för oss själva
Jag skulle åkt och badat med Therese, men jag avbokade det. Karin och Ulla var på väg, och jag ville vara kvar för att berätta det. En liten stund senare kom också Bodil och hon hade med sig fina snöklockor.
Jag åkte iväg en stund på eftermiddagen. Mariann och jag var på GeKås. Jag behövde ju en ny jacka, den gamla gick sönder.
När jag kom hem ringde jag Bertil, och han ville att jag skulle komma, så jag åkte upp igen. Då var Jan-Bertil där. Bertil sover mest, men jag sitter väl här en stund till.

Många besök

Bertil har fått många besök under dom här dagarna han varit inne. Det är roligt att så många av er känner att ni vill vara med Bertil. Han uppskattar det oerhört mycket, trots att han är väldigt trött och ser ut att vilja sova den mesta av tiden.
I går var han inte vaken särskilt mycket när jag var där på förmiddagen. Jag satt och höll hans hand och ibland kramade han den bara lite lätt. Efter ett tag blev det för mycket för mig, och plötsligt kunde jag inte hejda mina tårar utan blev otroligt ledsen. Som tur var kom Karin och Birgitta just då och kunde sitta bredvid honom, för jag hade otroligt svårt just då.
Jag skulle vara hos kuratorn klockan tre (trodde jag), så jag lämnade dom. Då piggade han på sig och pratade med dom. Jag hade fel tid. Jag skulle varit hos Ewa kl 13, men som tur var hade hon tid för mig när jag kom, för i det läget hade det inte varit bra för mig att vända.
Vi pratade en del om hur Bertil känt sig när vi var hemma. Jag tror inte han kände sig trygg på slutet fast han sa det.
Efter vi pratat klart tog jag en sväng om Bertil innan jag åkte på cirkelgym. Då var Bengt där också, och Bertil var riktigt uppåt.
Idag har Lilian och Gösta varit och hälsat på. Då var han rätt så vaken och Gösta och han pratade om gamla minnen, när dom pressat halm tillsammans och när Gösta backade över Bertils lilla skottkärra han hade som barn, med traktorn.
När vi var ensamma en stund kom Ewa ner och pratade med Bertil och mig tillsammans. När hon frågar hur trygg han känner sig här jämfört med hemma, säger han till henne att han inte vill vara hemma.
Skönt, nu har han uttalat det. Då vet vi vad vi har att rätta oss efter.
Jag pratade också med sköterskorna om vad hans försämring och trötthet beror på. Sjukdomen eller medicinen. Dom kan ju inte säga så egentligen, men hans medicinering är inte så hög ännu att den extrema försämring som skett bör bero på det. Så förmodligen är det sjukdomen som sätter sina spår och kroppen som börjar lägga av. Är det så, kommer det ju inte att vända, utan bara bli sämre hela tiden. Det känns bra att ha lite mer hum om vad som är att vänta.
Bertil och jag hann också prata en del praktiska saker, den stunden vi var ensamma. Han ville att vi skulle titta in på Avanza och ATG och reda ut en del saker där. Vi pratade också en del om begravningen (något vi pratat om för många år sedan), och det är inget där han vill ändra. Han har sagt till mig för länge sedan hur han vill ha det, och jag kommer att respektera det. Det kommer inte att bli någon begravning eller minnesstund efter Bertil som han inte skulle ställa upp på.
Vi hann inte så mycket längre, för då kom Kalle och Annika från Bertils jobb och hälsade på.
När dom gick följde jag med. Marianne och jag hade bestämt att ta en promenad, så jag åkte dit och vi tog en lång runda vid havet i det vackra vårvädret. Tofsviporna hade kommit och det kändes underbart att bara kunna njuta av det.

Inlagd igen

Igår var jag på Friskis & Svettis på kvällen. Birgitta, Lars och Karin var här hos Bertil för nu gick han inte att lämna ens tio minuter. Det försämras på bara ett par timmar.
På eftermiddagen var Anders och Ann här och hjälpte honom med hårklippningen. Det var han jätteglad för, trots att han bara orkade vara uppe de tio minuter det tog. Innan på dagen var han uppe ca 7 minuter för att se de svenska pojkarna gå i mål i skidskyttet.
Han sa flera gånger att han ville åka in till sjukhuset, men vi beslöt att vänta och ta det med Mats idag på morgonen.
Natten var jättejobbig. Han var vaken mest hela tiden och ropade efter mig. Det var inget jätteviktigt han ville. För det mesta ville han bara ha hjälp att ändra ställning i sängen, för det orkade han inte själv.
Blödningen på magen fick vi inte riktigt stopp på, men vi kapslade in den rätt så bra, så den störde inte.
I morse när Mats kom beslöt vi att han skulle ta kontakt med palliativa och återkomma kl 13. Han var här redan halv elva, då hade dom tyckt att Bertil skulle komma in.
Så det var bara att beställa en ambulans och åka in.
Vi var inte där förrän vid två för ambulansen hann inte komma innan. Bertil sov mest hela tiden, så jag var inte där så länge. Jag var bara med och pratade med doktorn och sköterskan, för Bertil kommer inte riktigt ihåg vad som har skett, sedan han kom hem förra gången.
Jag åkte om Inger när jag körde hem, för det är skönt att få prata med någon. Jag fick kvällsmat där. Nu ser jag lite TV. Skall försöka hålla mig vaken en halvtimme till, sedan blir det sängen. Det skall bli skönt att sova och veta att Bertil är trygg.
Han ligger på samma avdelning 2A men på rum 4 och telefonen fick han samma nummer på, 66 33 51, för er som vill höra av er till honom.

Dålig natt

I natt har det varit jobbigt. Bertil har varit vaken mycket och behövt hjälp. Det är inte mycket sömn jag får. Han behöver hjälp på toa och i natt har ett litet sår på magen blött jättemycket. Vi har fått byta sovtröja 3 gånger och i morse var det bara att ta lakanen ur sängen.
Sköterskan som var här i morse har lagt om det och lämnat kompresser, så jag kan byta. Jag har fått byta en gång i timmen nu, och ändå rör han sig inte.
Han har börjat prata om att lägga in sig igen. Han tycker belastningen på mig blir för stor. Det blir den ju också, om jag inte ens kan lämna honom för en timme, och just nu kan han inte gå på toa själv. Får höra med Mats i morgon om vi kan få mer hjälp här hemma.
Idag är det riktig vår ute, jag får försöka njuta av det här inne.
Igår var mina vänner här och åt frukost istället för på Veras. det var jättetrevligt, men Bertil orkade ändå inte vara med.

Jag tog en promenad med min mamma på eftermiddagen, och då såg vi tussilago. Jättemysigt.

Snö!!

Vad är det för skitväder?? Jag fick ut och skotta gången idag innan Mats skulle komma.
Igår mådde inte Bertil så bra, han var illamående mest hela dagen. Han spydde lite tidigt på morgonen. Han åt nästan inget alls och jag blir så orolig. På kvällen hade han också lite ont så han fick ta extra morfin.
Sköterskan kom sent i går kväll. Vi hade beställt henne klockan tio, för det är lagom för Bertil att gå och lägga sig, men det gick inte, för då hade dom skiftombyte, så då bestämde vi vid niotiden istället. Hon var här inte förrän tio i går kväll ändå, men det var kanske snön.
Hon fick inte riktigt fart på droppet, så det var inte klart i morse. Jag ökade lite på droppandet, så det inte skulle vara så mycket kvar när Mats kom.
Han sa att man kan må illa om droppet går i för fort, och det hade det ju gjort natten innan, så det var kanske därför Bertil mådde illa igår.
Idag mår han bättre, men han äter ändå inte något vidare. Jag känner att jag måste tjata och truga och så blir han irriterad. Ingen av oss mår bra av det. Jag har varit hos Ewa (kuratorn) idag och hon sa att jag skall försöka släppa det. Äter han inte den mat jag lagar (jag gör bara sånt han tycker mycket om), så får han ta det ansvaret själv. Jag är inte hans sjuksköterska. Det är nog rätt, jag får väl försöka släppa taget lite, i alla fall för min egen skull.
Idag fick jag byta morfinplåster på Bertil, under överinseende av Mats, så jag har koll på hur det funkar. Det gick jättebra, och var inte så svårt.
I förmiddags var jag en sväng på gymet. Men jag har svårt att koppla av, när jag lämnat honom ensam, trots att jag vet att det går bra. Några timmar klarar han sig utan problem. Han kan ringa både min mamma och grannen om det händer något.
I går fick jag gå in till grannen och be om hjälp för att Bertil skulle kunna resa sig ur fåtöljen. Den är ju lite för låg, så han har inte ork att komma upp. Vi upptäckte det för en tid sedan, men dom kunde inte hjälpa oss med en förhöjning på hjälpmedelsförrådet.
Då ringde vi till Gunnar för han är ju en hejare på det mesta. Han snickrade en liten plattform som är 8 cm hög till fåtöljen och var här med igår eftermiddag, så nu funkar det, och Bertil kan sitta i sin stol. Det är underbart med sådana vänner.
Vi har också några fantastiska grannar. När jag hade varit ute i förmiddags var hela vår parkering skottad. Vet inte av vem, men det är väl någon snäll granne.
Idag på eftermiddagen när jag var hos kuratorn och på banken, var Bertils arbetskamrater här och hälsade på. Det hade varit trevligt, sa han. Dom hade stora bullar med sig, och han hade i alla fall ätit en halv.

Hemma igen

Innan doktorn gick ronden igår träffade vi sjukgymnasten på sjukhuset. Hon undrade hur anpassat vårt hem var om Bertil skulle försöka komma hem. Vi sa att det inte var något vidare, men att jag planerat att ta kontakt med "vår" arbetsterapeut. Hon kunde hjälpa oss med det sa hon, och det tog jag tacksamt emot. Det känns ibland som att det förväntas att jag skall kunna och förstå allting.
Hon satte i alla fall fart på dom så idag på morgonen kom det hem både säng och förhöjning till toastolen. Imorgon kommer ramp till verandan. Jag hade glömt att säga att vi behövde en rullator med droppställning, så det ordnade hon så vi fick låna avdelningens, tills vår kommer.
Doktorn kom inte förrän på eftermiddagen, men han tyckte att Bertil var såpass pigg att han kunde åka hem, när hjälpmedlen var på plats. Att han har så tjocka tunga ben beror på hans dåliga näringsvärde, så det måste vi jobba på att få upp. Vi fick inte ha några lightprodukter i vårt kylskåp, sa han. Det blir ju inte lätt för mig. Vi får väl ha varsin hylla.
När jag tagit emot hjälpmedlen åkte jag upp till Bertil. Det tog en väldig tid innan vi kunde komma iväg. Det var mängder med mediciner och annat som skulle med. Jag fick låna en vagn på apoteket. Vi var väl inte hemma förrän vid halv fem, så vi har mest lurat här hemma. Bertil och Sigge provlåg sängen och båda var nöjda. Hoppas att det skall fungera.
Sköterskan var här precis och satte droppet. Det känns lite skumt att ha någon som smyger omkring i huset och jobbar, men vi kommer väl att vänja oss, dom skall ju komma här två gånger om dagen. Hon höll på väldigt länge, men eftersom det var första gången, så fick hon ju nöjet att packa upp allt och se vad som fattades. Det var nog inget vesäntligt, för nu droppar det.
Bertil sitter och ser matchen vi skulle sett i London. Arsenal leder just med 2-0, så han är rätt glad.

Permis

Bertil blir piggare för varje dag. Det är så otroligt skönt att se.
Det finns inget stopp i någon del av tarmkanalen, så kräkningarna beror inte på det. Dom har nästan helt upphört nu när han blir starkare. Han får näringsdropp med regelbundenhet. Nu har det varit en påse varje natt för att han skall kunna komma hem lite.
Igår hämtade jag honom efter lunch. Jag var ju på Veras och fikade som vanligt. Vi åkte direkt han ätit, vilket kanske var dumt. Hela middagen kom upp ungefär vid Grimetons kyrka. Han mår ju inte illa efteråt som tur är, så när vi kommit hem fick han lite mellanmål för att kompensera. Det gick bra och han fick behålla det. Han tittade på fotboll, Arsenal spelade, medan jag städade.
Bertil ville sova på sjukhuset, så jag skjutsade tillbaka honom lagom till kvällsmat. Jag bara lämnade honom där, eftersom vi var bortbjudna på kvällen och jag beslutat att gå dit på egen hand.
Jag var hos Classe och Yvonne på kvällen och vi hade jättetrevligt och fick god mat.
Idag hade vi bestämt att jag skulle servera Bertil söndagsmiddag så jag åkte upp efter jag varit på ett cirkelgym pass. Vasaloppet var precis på målgång då, så vi väntade tills vi fick se vem som vann.
Den här gången gick hembesöket utan kräkningar. Vi åt middag, duschade och mamma och pappa var här och fikade. Vi hann med att titta på en del skidskytte också.
Jag tror Bertil känner sig lite osäker för att sova här hemma så han ville åka tillbaka och sova. Jag skjutsade tillbaka honom till kvällsmaten. Efter maten kom Anders och Ann och hälsade på, så då åkte jag hem till Sigge.
Han verkar pigg och äter ordentligt, men han har väldigt svullna och tunga ben, som gör att han svårt att resa sig och röra sig. Detta beror på att hans kropp har väldigt ont om äggviteämnen. Detta tillför dom nu i näringsdroppet, så det skall förhoppningsvis bli bättre. Jag vill ha hem honom snart.
Imorgon ska jag åka upp så jag är med när doktorn går ronden, så får jag höra vad han säger. Bertil har lite svårt att komma ihåg vad han har sagt. Ringer också arbetsterapeuten imorgon och ser till att vi får lite mer hjälpmedel här hemma, så hoppas jag att Bertil känner sig trygg i att komma hem.
Jag har slutat jobba också för att finnas här för honom. Det känns bra.

Något bättre

Är hos Bertil nu. Idag är han lite piggare. Igår hände inte så mycket mer än att han fick 4 liter dropp med vätska och lite näring i. Igår kväll när jag var här efter jobbet var han så trött att han bara sov hela tiden. Jag kände att jag var till mer glädje för Sigge så jag körde hem.
Sigge blev glad när jag kom hem, men sedan la han sig också och sov.
I morse var jag på cirkelgym. Micke var extra snäll och tog in två personer för mycket. Fast det blev ju en kollektiv bestraffning för oss andra eftersom vi då fick göra 22 stationer istället.
Bertil var på röntgen när jag kom hit. Han hade fått dricka kontrast och dom hade kollat övre delen av tarmkanalen. Där fanns inget stopp vad dom kunde se. På eftermiddagen skjutsade dom ner honom på röntgen igen. Då var det ultraljud på armen och röntgen av nedre delen av tarmkanalen. Då hade väl kontrasten hunnit dit. I armen fanns inga proppar, men hur det var med tarmkanalen har vi inte fått veta.
Doktorn var här i morse och sa att Bertil skulle få blod för blodvärdet var väldigt lågt. Det har dom precis förberett för nu och skulle gå och hämta. Han har fått en liter vätska till idag och sedan skall det också bli riktigt näringsdropp, för att han skall få krafterna tillbaka.
Han är lite piggare idag. När han fick äta efter alla röntgenundersökningar så åt han pannkaka och ärtsoppa (i den ordningen) och nu äter han falukorv och potatis. Det är roligt att se honom äta och tycka att det är gott.
Jag har varit här nästan hela dagen och han har inte sovit någonting. Vi har precis sett på skidskytte och det gick väl rätt så bra.
Bertils rumskamrat åkte hem i morse och nu fick han nyss en ny. Den personen är en granne till oss. Världen är liten i alla fall.