torsdag 16 februari 2012

Alla hjärtans dag

I tisdags var det alla hjärtans dag. Bertil var lite ledsen för att han inte kunde komma iväg och köpa lite blommor till mig. För mig är det inte viktigt. Vi finns i varandras hjärtan, varje dag hela året, och förhoppningsvis finns det tid och ork för blommor en annan dag.
Efter den fantastiska helgen har det varit uselt. Bertil har stundtals väldigt ont och kan nästan inte röra sig. Han får så mycket morfin nu att han låter lite berusad när han pratar. Fast den effekten kommer ju att gå över. Det viktigaste nu är att dom hittar rätt smärtlindring. Troligtvis kommer den största smärtan från ryggen, så nu provar dom en ny sorts inflammationshämmande och smärtstillande tablett. Hoppas, hoppas. Bertil börjar bli lite uppgiven. Blir han inte smärtlindrad snart så är det inte värt det, säger han.
I tisdags var vi uppe på Palliativa och han fick sitt kalkdropp, då pratade vi också lite med Barbro om den hjälpen vi har möjlighet att få. Vi är överens om att Bertil skall vara hemma så mycket det bara går. Barbro beställde besök från Rolfstorp, så idag var dom här. Sjuksköterska och arbetsterapeut. Vi fick lite goda råd och några telefonnummer vi kan vända oss till dygnet runt. Det känns ju tryggt. Dom kommer också att kontakta Bertil varje vecka för att checka av hur det går. Imorgon kommer dom med en duschstol och dom har också beställt en transportrullstol till honom.
Vi ligger fortfarande kvar i tron att Londonresan skall bli av, även om hoppet inte är så stort. Arsenal Sweden håller just nu på att undersöka om vi kan byta biljetterna mot handikapp-plats, för upp på den läktaren tar han sig inte. När vi vet hur det går där, tar vi beslutet säger vi. Då behöver vi rullstolen, och då finns den här.
För mig fungerar det bra att jobba varannan dag. Det var ett helt rätt beslut. Det blir en väldigt bra balans mellan Bertil och mig själv.
Jag skrev också ett brev till barnens föräldrar, där jag berättade om varför jag tagit detta beslut, och jag har fått ett fantastiskt gensvar, med förståelse och stöd från dom.
Jag har också berättat för barnen, och deras funderingar och kommentarer är ju en glädje i sig. Allt från "kan dom inte ge honom en spruta så han blir frisk?" till "du kan ju skaffa dig en ny man".

Inga kommentarer: