Sigge finns inte mer

Jag ringde veterinären i morse när dom öppnade. Vi fick en tid strax efter tio. Jag var lite orolig för att lasta honom i väska och bil, men det gick förvånansvärt bra. Han försökte ta sig ur väskan, men den fick stå ett tag framför brasan, innan vi gick ut till bilen. Då fick han tid att lugna ner sig lite. Resan gick också bra. Han var väl rädd och stressad förstås, så han kissade i väskan, men annars var han rätt så lugn.
Vi fick komma in direkt och dom lyssnade på hjärta och tog tempen. Där var inga problem. Veterinären ville gärna känna igenom honom eftersom han hade symptomen att han inte stödde på bakbenen. Hon gav honom lite lugnande, så hon kunde ta i honom, sedan kände hon på buk och ben, men kände inget ovanligt. Han var tom i buken, sa hon, men han har inte ätit ordentligt sedan i onsdags, så det var inget konstigt.
Det enda hon kunde göra var att gissa vad det kunde vara. Möjligtvis en blodpropp som hade vandrat. Det kan sätta sig i benen och gör väldigt ont. Det som talade emot det var att hans hjärta lät helt normalt. Det hon kunde göra var att ge honom smärtstillande och se på det någon dag eller så, men jag beslöt att det skall vi inte göra. Dom tyckte det var rätt beslut och jag satt hos honom och klappade honom när han fick injektionen. Han slutade andas innan allt medlet var inne i honom. Det gick väldigt lugnt till och det var jättefint. Jag tog honom med mig hem för att begrava honom här hemma.

Hej då Sigge!

Mariann och Tommy kom på lunch och eftersom han är en van grävare av gravar erbjöd han sig att hjälpa till. Bertil och jag bestämde för länge sedan att Sigge skulle vila under plommonträdet för det var hans favoritplats. Jag var rädd att det inte skulle gå att gräva där för rötterna, men det gick bra. Tommy gjorde ett djupt hål som jag la ner honom i. Sedan skottade vi över och lade tillbaka torvan. Skall sätta några krokus där tänkte jag. Dom blommar ju innan gräsklipparen kommer ut, så det kan nog bli en fin markering av hans grav.
Jag lovade Bertil att ta hand om Sigge så länge han levde och det har jag gjort. Även om jag ställde till det lite för honom när Lexus kom hit, så har han på sista tiden anpassat sig efter henne och nog faktiskt uppskattat henne. Sigge har haft ett fantastiskt liv. Han blev nästan 15 år och han har varit en stor tröst och ett fantastiskt sällskap till mig.
Nu blir Lexus och jag ensamma. Jag är oerhört glad att jag har henne. Hon har tyckt det var lite konstigt när Sigge var sjuk. Hon har knappt ätit något, hon heller. Det kan ju bli så att hon saknar honom kanske. Vi får väl se.