Bröllopsdag

Igår hade vi bröllopsdag, eller skulle haft om Bertil levt. Jag vet inte hur jag skall säga? Det är väl fortfarande vår bröllopsdag, eller? För mig är det så i alla fall. Jag känner mig fortfarande som gift. Jag har ännu inte lyckats förmå mig till att kalla mig själv änka. Vi bytte inga ringar vid vigseln. Vi beslöt att dom vi hade var bevis nog på vår kärlek. Jag bär ju fortfarande förlovningsringen. Ja, faktiskt bär jag ju bägge, eftersom jag bär Bertils ring om halsen, alltid! Hans finns ju med mig alltid, så det känns helt rätt.
Jag vet att beslutet att gifta oss kom av beskedet om Bertils sjukdom, men jag ville göra det för att tala om för världen att jag ville finnas där för honom hela vägen, och att jag aldrig skulle lämna hans sida hur jobbigt det än blev. Det visade sig att det var helt rätt beslut, även på andra sätt. Jag har haft det lite enklare nu efteråt, än jag skulle haft om vi inte varit gifta.

Vi fick bara en enda bröllopsdag tillsammans. Den firade vi på Malta förra året. Vi åt en fantastisk middag på vår favoritrestaurang på strandpromenaden. Vi gjorde det mitt på dagen, med solen skinande utanför. Att det blev på dagen och inte på kvällen, berodde på att Bertil hade svårare att äta på kvällarna. Vi åt lax, kommer jag ihåg. Man fick mycket mat på det stället, och om vi inte valde kött, så var chansen större att vi skulle orka efterrätt. Vi tog också en drink innan och då fick jag en av kyparna att ta ett kort på oss. Bertil ser väldigt frisk ut och vi är glada och finklädda. Det enda som skämmer det kortet är väl mitt gips. Någonstans långt inne visste vi nog bägge två att vi aldrig mer skulle få fira den dagen.
Dagen igår var ändå rätt så lugn här. Det är lite skönt att det är vardag även om jag inte jobbar. Jag tycker det är skönt att träna på morgonen, så igår var jag inne på ett cirkelgympas kl 08.30. Efteråt handlade jag, och var hemma igen lagom till lunch. Det passar mig. Idag var jag i simhallen halv nio och sedan var jag och gjorde lite datasupport. Hann dricka kaffe där och var ändå hemma till lunch.
På eftermiddagarna knypplar jag lite och stickar en del. Tar det bara lugnt alltså.

Juldagsmorgon

Det glimmar inte så mycket här i Grimeton. Det blåser halv storm, och nästan all snön regnade bort i natt.
Julaftonen avlöpte väl som förväntat. Jag åkte till mamma och pappa och käkade lunch, Det var inte planerat, men jag kände att det skulle funka. Hjälpte dom att skruva ihop ett löpband, dom köpt.
Resten av dagen var jag hemma med katten. Fast han ville bara vara med mig på dagen. På kvällen och natten ville han springa ute. Nåja, var och en gör som den vill. Det brukar bli bäst.
Stundtals var jag väldigt ledsen igår, men det var förväntat. Jag var inte ledsen för att jag satt ensam i jul. Julen betyder inte något firande för mig. För mig var julen framförallt en tid när Bertil och jag var tillsammans på en resa. Det är bra minnen, som min bror sa till mig när han ringde igår. Javisst, det är inte därför jag gråter. Det är för att jag inte kan få några nya minnen tillsammans med Bertil. Det är det som gör så ont.
Redan första julen 2001 var vi iväg. Det trots att vi inte officiellt var tillsammans förrän i slutet på november. Den stugan i Sälen hade jag lurat mina föräldrar att hyra tillsammans med mig. Jag ville bort från julen och hade lyckats övertala dom att följa med. Jag kommer ihåg hur glad Bertil blev, när vi frågade om han inte skulle åka med. Jag hade tänkt prova på att åka utför, för första gången i mitt liv (kanske gjorde jag det någon gång som liten) och Bertil ställde gärna upp som skidlärare. Den julen bekräftade också att det var så här jag ville tillbringa julen. Bertil hade rest flera jular innan, så han var redan säker.
Året efter 2002 hyrde vi också en stuga i Sälen. Denna gång lite närmare backen, och jag gick i skidskola. Den julen insåg nog både Bertil och jag att jag aldrig skulle bli någon utförsåkare. "Man måste våga ha skidorna rakt neråt i backen" sa Bertil och det vågade aldrig jag.

Vi förlovar oss!

År 2003 var året då Bertil skulle fylla 50. Vi planerade tidigt att det skulle bli en långresa. Vi pratade faktiskt om Sydafrika redan då, men tyckte att det var lite för tidigt. Landet hade inte varit en demokrati i tio år ens, och det var lite turbulent. Bertil hade varit i Florida två gånger tidigare, men tyckte om det, och jag hade aldrig varit där, så.
Vi åkte redan den 11 december. Detta för att flygbiljetterna steg något hutlöst i pris när vi kom närmare julen. Bertil hade en klar uppfattning om var han ville fira sin 50-årsdag, så han la upp rutten. Vi firade hans födelsedag på Sanibel island, men dagen efter stack vi till Key West. Den stan är väldigt speciell. Det är så långt söderut man kan komma i USA, och folket där hade en speciell menatlitet. Där hyllade man solnedgången varje kväll och på julaftonen förlovade vi oss där precis i samma ögonblick som solen gick ner i havet. Det var ett magiskt ögonblick. Den resan förverkligade jag också en dröm jag haft länge. Vi åkte till Key Largo och jag simmade med delfiner. Det är en otrolig känsla att fått vara med om.
2004 var vi London. Vi åkte på julafton och på juldagens morgon gick vi till Hyde park och tittade när några galningar simmade i ankdammen där. Det var minusgrader ute, men det hindrade dom inte. I London är Boxing day (Annandag jul) en stor fotbollsdag, och jag var för första gången med och såg Arsenal spela boll. Det var på Highbury, arenan som året efter gick i graven och gav plats åt bostäder.
År 2005 var vi faktiskt hemma. Tror det berodde på att vi tågluffat i Skottland väldigt sent den hösten, och när vi kom hem från den fantastiska resan, kändes det lite omöjligt att ladda om för en ny.

Levadavandring på Madeira!

Året efter 2006 var vi på Madeira. Vi åkte tidigt juldagsmorgon. Madeira hade ett fantastiskt klimat och vi tog oss runt ön med lokalbussar och på vandring. Fantastisk resa även den. Madeira var också ett ställe som vi ofta hade uppe som resmål. Båda skulle vi kunna tänka oss att resa dit igen. Det blev aldrig så!
2007 hyrde vi en stuga i Stöten. Vi hade kompisar som skulle komma efter, på en kortvecka. När dom kom skulle Bertil åka utför med dom. Innan dess skulle vi bara ta det lugnt och kanske åka lite på längden. Vädret var en katastrof. Det regnade varannan dag och varannan dag var det kallt, så allt regnet frös till isgator. Jag åkte inga skidor den veckan. Vi var på en fantastisk snöscotertur en dag. När dom andra kommit, lagade jag lunch till dom och låg i badhuset på eftermiddagarna. Passade mig utmärkt.
Julen 2008 var vi hemma. Detta berodde på att vi skulle göra en långresa i januari 2009. Då fyllde jag 50 år. Vi åkte på trettondagsafton till Sydafrika. En helt underbar resa, som jag inte skall återge här. Minns bara särskilt att Bertil fixat blommor som stod på vårt rum, den dagen jag fyllde. Presenten låg i resväskan som kommit bort, men som tur var kom den ju till rätta till sist.

Julafton på Mallorca!

2009 var vi på Malllorca. Vi åkte redan den 20 december. När vi till sist kom loss från snöstormen på Sturup, hade vi bra väder bägge veckorna. Lite kallt var det i början, men det rättade till sig ju längre tiden led. Vi utforskade ön med hjälp av lokaltåg och -bussar. Otroligt vacker ö.
Julen 2010 var vi hemma. Inte för att vi då fått veta att Bertil var sjuk, utan för att vi redan året innan på Mallorca, bestämt att vi skulle fira nyår i London.
Resan var bokad till den 30 december, och det fanns inget i Bertils behandling som hindrade oss från att åka. Vi passade också på att gifta oss innan vi åkte. Den 27 december var vi i stadshus A och sa JA till varandra. Nyår i London blev kanske inte riktigt som vi tänkt. Bertil var trött av behandlingarna, och kanske också av sjukdomen. Cortisonet gjorde att hans syn förändrades, och på korten därifrån är han oftast utan glasögon, för dom fungerade inte riktigt. Målet för resan var att vi på nyårsafton skulle se fyrverkerierna vid London eye. Det blev inte så. Vi orkade inte det, men vi hade en fantastisk tid i London i alla fall. Vi var på Emirates och såg Arsenal. Bertil var också och såg Queens Park Rangers spela. Vi var på musical och naturligtvis var vi på pubarna. Käkade eller bara tog en öl.

Julafton på Malta!

Hela 2011 reste vi väldigt mycket. Det var Bertil som ville hinna med och se och uppleva så mycket som möjligt. Vi hade knappt kommit hem från en resa innan han började planera för nästa. När julen närmade sig, sa jag att han fick bestämma. Ville han åka, så följde jag med, men jag ville gärna ha lite värme. Det blev Malta, vår sista resa tillsammans. Vädret var väl sådär, men kunde vi ändå njuta av tiden där. Jag hade en bruten handled, men det hindrade oss inte så mycket. Bertil som hade varit trött och mått dåligt hela hösten, fick på något sätt förnyade krafter. Han uppskattade mat, som han inte gjort på länge. På julaftonen åt Bertil ett fantastiskt revbensspjäll på strandpromenaden. En restaurang som vi sedan återkom till flera gånger under vår resa. Där åt vi också en fin middag, den dagen vi firade vår bröllopsdag. Det jag trots allt minns mest, är våra långa promenader längs strandpromenaden, och hur vi en dag gick ända in till Valetta. Kan idag inte förstå var han fick dom krafterna ifrån.
11 jular fick vi tillsammans. Ljusa minnen allihop, men nu julen 2012 är saknaden oerhört påtaglig.
Jag försöker klamra mig fast vid bra saker, som händer här och nu, men det är svårt att inte försvinna in i det förgågna.
Häromdagen kom det en hackspett till min talgboll och han satt kvar så länge att jag hann hämta kameran för att fotografera. Han gjorde det nog för att få mig att må lite bättre.

Grattis Bertil

Idag är det Bertils födelsedag. Han hade blivit 59 år om han hade fått leva. Vi firade aldrig hans födelsedag speciellt mycket med tanke på att det är två dagar innan jul. Det var aldrig någon som fick komma eller så, men han fick alltid en present och vi åt något gott tillsammans, oavsett om vi var hemma, eller redan kommit iväg på julresan.
I år är det bara ännu en jobbig dag. Det var inte så farligt i morse, när jag var inne och fikade. Tänkte inte så mycket på det då, men när jag kom hem kändes det tungt.
Mariann kom och hälsade på mig, vi gick en promenad, och fick pratat en del, så nu är det rätt så OK! Det är många jobbiga dagar just nu. Får bara ta en dag i taget.
Jag fick jullov från jobbet, så nu börjar jag inte jobba igen förrän 7 januari. Det skall bli skönt. Det känns bra att kunna vara hemma hos katten lite nu, när det är så kallt väder. Han älskar att ligga framför braskaminen, när jag eldar.

Nio månader

Idag är det nio månader sedan Bertil gick bort och lämnade mig ensam. Fortfarande saknar jag honom så oerhört mycket att det gör ont. Extra påtagligt är det nu denna månaden. Om det hade varit som det brukar, hade vi nu planerat för vår redan bokade resa. Vi hade pratat om vad vi skulle ha med oss, och Bertil som alltid läste guideböckerna från pärm till pärm, skulle berättat för mig vad vi skulle se. Vi var ju bägge sådana att vi ville fly från vinter, snö, rusk, julkalas och klappar. Det var knappt jag trodde det var sant, när jag träffade Bertil. Det fanns någon mer som bara ville resa bort från allt stök och bök. Vi har gjort fantastiska resor. Några år var vi i svenska fjällen, men det var nog trots allt bättre och åka till lite varmare trakter. Jag minns underbara ställen som Madeira, Mallorca, Florida, Sydafrika (då åkte vi visserligen efter jul) och nu senast Malta. Förra julafton satt vi på strandpromenaden på en uteservering och åt revbenspjäll. Jag saknar den känslan, och det gör ont att inte ha någon att göra sånt med.
Jag hade ett tag funderingar på att åka bort själv, men beslöt till sist att det inte kändes bra.
Nu har jag beslutat att göra det som känns rätt för mig i det läget jag befinner mig nu, nämligen att betrakta julafton som vilken dag som helst, och tillbringa den på det ställe där jag mår bäst. Hemma i huset tillsammans med min katt.
Tack för att ni respekterar mitt beslut. Skulle jag ångra mig, vet jag var ni finns.

Glöggmingel

Håller på att städa efter minglet. Det var många som kom. 23 stycken tror jag jag räknade till. Jätteroligt. Hoppas inte någon kände sig förbigången. Jag kände att jag inte hann med alla ett tag. Tack i alla fall allihop för ni kom, och tack för allt ni hade med er. Det är skönt att känna att ni finns där ute för mig.
Veckan har annars gått i sjukdomens tecken. Jag startade upp med en rejäl förkylning i måndags. Den är väl inte riktigt borta men det är rätt bra nu. Natten till torsdagen vaknade jag med magsjuka också. Satt halva natten på toaletten. Det var ingen rolig historia, men det är också borta nu.
På grund av detta har det inte blivit någon träning i veckan. Får ta nya tag till veckan som kommer.
I tisdags orkade jag i alla fall vara med på samkvämet på jobbet. Vi åt gröt, skinkmacka och spelade julklappsspel. Trevligt!

Köpenhamn

Igår var jag i Köpenhamn. Det var kommunens personalförening som körde buss ner. Det var kanske lite mycket åka och inte så mycket tid där, men det var trevligt. Det var några kollegor och jag som bokat plats. Vi flanerade bara lite på Ströget. Vi var och åt lunch på Vesterbro brygghus. Bertil och jag var där allhelgonahelgen 2009. Dom brygger sitt eget färsköl och serverar goda pubrätter. Jag vet att vi var nöjda då, så jag föreslog att vi skulle gå dit. Det var bra denna gången också. Efter lunch ville dom andra titta i klädaffärer. Jag hade inte riktigt ork till det, dessutom blev jag tokig på allt folk som var inne i affärerna. Jag ville till Nyhavn och kolla, så jag gick min egen väg en stund. Det känns bra att göra det. När jag är på resmål som Bertil och jag varit på, blir saknaden som störst, och då mår jag bäst om jag får vara för mig själv en stund.

På eftermiddagen träffades vi för att gå på Glyptoteket. Där inne har jag aldrig varit, det var fint. Vi tänkte prova fiket, men dom hann stänga så det fick bli en fika på stan istället innan bussen gick hem. Vi åkte hemifrån 8.00 och var inte tillbaka förrän 21.30. Då förlorade vi, i och för sig 40 minuter i Helsingborg, eftersom bogproten på färjan inte gick att öppna när vi kom fram. Det var bara att köra av personbilarna, vända färjan och låta bussen och långtradarna backa ut. Det var ingen enkel historia, men det gick till sist. 7,5 timmes resa och 6 timmar där. Nästa gång får det bli ett hotellrum. Köpenhamn är en mysig stad!
Veckan har varit lugn. Inga möten, men det är klart då blir det ju en del träning istället. Knypplat har jag också gjort. Det var sista kurstillfället innan jul, så vi smakade lite på julgodiset, som skall serveras på glöggminglet.
I fredags hängde jag upp mina adventsstjärnor. Det är egentligen inte mitt jobb. Bertil skötte alltid det, men jag lyckades. En lampa var sönder, men jag har ett förråd av glödlampor, som dom knappt har i affärerna. Jag tycker att elektriska ljusstakar är fult, och den Bertil ägde fick han ha på sitt kontor. Jag funderade på att inte sätta upp den, men bestämde mig för, att det nog är bäst, att det är som det brukar, så nu står den där på hans kontor.