Semesterångest

Idag har jag varit hos kuratorn. Vi pratade mest om att jag har ångest inför semestern. Både inför resan och inför att vara hemma. Jag är övertygad om att resan blir jättebra, bara jag kommer iväg, men det känns som jag kastar mig ut på okänd mark. Det gör jag ju också på sätt och vis. Jag vill väldigt gärna att det skall finnas människor som jag kan ha trevligt tillsammans med, men samtidigt vet jag att jag inte är så jätteduktig på att se till att det blir så.
Att jag inte mådde så bra när jag kom hem från Bohuslän skrämmer mig också lite. Det var väldigt ensamt att inte dela upplevelsen från resan med någon som jag har här hemma. Jag gjorde i ordning bilderna som jag alltid brukar göra. Dom var jättefina, och det är roligt att göra det, men det kändes tomt när det bara var jag som tittade på dom. När jag var färdig med ett bildspel eller en fotobok efter en resa tittade alltid Bertil och jag tillsammans.
Söndagen var ingen bra dag alltså. Vädret gjorde ju inte saken bättre. Jag var väldigt ledsen, kände mig ensam och orkade inte företa mig något. Jag ville gärna prata med någon, men orkade inte ringa mina vänner. Jag satt mest hela förmiddagen och hoppades att någon skulle ringa till mig. Jag har sagt till de flesta av mina vänner att jag själv tar kontakt när jag behöver prata, dom behöver inte ringa och kolla hur jag mår. Men i söndags önskade jag att dom inte lyssnat på mig så noga.
Som tur var hade jag bestämt med Therese att vi skulle på ett midsommarfirande på FUB-gården, så jag lyckades rycka upp mig, så jag kunde åka och hämta henne. Efter lite musik av Gösta Gigolo och fika tillsammans med en samling människor som trots sina handikapp inte tycks ha några bekymmer i världen, kändes det mycket bättre.
I tisdags flyttade jag Lexusen från Toyota till en kollegas man som skall putsa upp den och försöka sälja den åt mig. Jag vet inte om det var det som gjorde att jag i tisdags kväll längtade efter Bertil så det värkte i hela mig. Jag hade kunnat göra vad som helst för att få krama honom bara en enda gång till. Vad det kan göra ont.
Igår var jag på picknick tillsammans med mina gamla kompisar jag var mycket tillsammans med för sisådär 35 år sedan. Vi har de sista åren återknutit kontakten och träffas så där 2-3 gånger om året. Nu hade vi inte setts sedan i höstas, och givetvis blev det pratat om Bertil.
Denna veckan har jag alltså gråtit varenda dag. Det var ett tag sedan jag tog mig tid till det. Jag försöker vara så upptagen att jag inte hinner med att sörja och det är inte bra det heller.
Nu känner jag i kroppen att jag är oerhört trött. Sörja är jobbigt säger dom, och det är nog sant, för varje gång jag varit hos kuratorn, känns det som jag sprungit ett marathonlopp.
I eftermiddag hoppade jag över min egen simning för att titta på simmarna i Varberg Open Water. Det var ju bra väder och det såg bra ut för dom flesta. Jag har lite planer på att vara med nästa år, men man får nog öva lite i havet då, och jag är ju inte så mycket för att bada i kallvatten.
Imorgon skall jag på fest till en kollega och sedan är det bara en vecka kvar att jobba. Det skall bli oerhört skönt med semester, men samtidigt inte. Varför är det så svårt??