Ledig

Nu är jag inne på min femte dags ledighet. Jag tog nämligen flexledigt i torsdags. Jag var inte bokad och hade gott om flextimmar, så varför inte. Jag skulle nog kunna vänja mig vid att vara ledig alltid.
I torsdags hann jag med allt det tråkiga, handling och städning. Så fredagen ägnade jag mest åt saker jag tycker om. Träna, promenera, sticka och grilla. Mamma, pappa och grannen var hemma på kvällen och käkade. Vi hade trevligt.
I lördags hade min bror födelsedagskalas, så då var jag där.
I onsdags fyllde Bertils mamma år, så då fick jag mat där. Tur jag hinner vara hemma något. Lexus tycker det är mysigt när jag är hemma i alla fall.
I söndags var jag hundvakt. Grannen var på bussutflykt för att kolla in tranorna. Jag gick en

Nästan kompisar!

långpromenad med Mattis på förmiddagen, sedan fick han följa med mig in. Det gick bra med Lexus till att börja med, men sedan började hon vifta med tassarna och då skulle han så klart jaga henne. Det blev lite stökigt, så hon fick flytta ut till sitt eget rum (förrådet). Det var ju inget vidare väder på eftermiddagen, så ingen av dom ville vara ute. Ja inte jag heller för den delen.
Jag har varit ute idag istället. Jag har räfsat upp pinnar och satt igång Klippe. Han tuffar omkring så fint här ute. När jag plockade pinnar upptäckte jag många maskrosor i gräsmattan så jag började dra upp dom. Efter ett tag insåg jag att dom var så många att jag inte kunde ta alla idag. Då skulle jag aldrig få någon middag. Jag tog dom största. Får gå ut någon dag i veckan och dra upp några fler. Till sist strödde jag ut gräsmattegödsel och var klar lagom till regnet kom. Bra timing.
Det har varit många besök på Friskis i veckan. I onsdags badade jag bastu där eftersom jag skulle till Karin på kalas. Jag brukar ju duscha hemma annars. I bastun träffade jag kvinnan jag skickade iväg med ambulans Annandag jul. Hon hade precis fått klartecken av hjärtrehab att börja träna igen. Det var nämligen en liten hjärtinfarkt hon fick då. Hon tackade så mycket för vad jag gjorde då. Jag tyckte inte min insats var så stor. Jag ringde ambulansen och såg till att dom kom in. Dessutom fick inga motionärer gå in i omklädningsrummet medan dom jobbade med henne där. Ett spinningpass slutade precis, och dom fick vackert vänta. Det var det hon tyckte var så underbart, sa hon, att hon och ambulansmännen fick vara ensamma i omklädningsrummet. Hon var så tacksam för det. Jag tyckte bara det var sunt förnuft, just då, men givetvis kändes det bra att hon uppskattade det jag gjorde, och att hon nu var såpass frisk att hon är igång igen. Kul! Det är skönt med lite uppskattning i vardagen.