Ett år har gått

Denna dagen för ett år sedan satt vi på Sahlgrenska och fick för första gången bekräftat att Bertil drabbats av cancer. Hur har detta påverkat oss?
Vi har ju för det första fått en väldig inblick och rutin på hur den svenska sjukvården fungerar. Helt fantastisk. Vi har mötts av så många underbara människor, som verkar vilja göra allt för oss, på vår resa. Det är skönt att den funkar så bra.
Vi har också haft en kontinuerlig kontakt med, det så utskällda organet, Försäkringskassan. Det har också fungerat utan anmärkning. Lite fel vad gäller Bertils utbetalningar har dom väl gjort, men ingen är ju ofelbar. Dom har aldrig någon gång ifrågasatt någonting, vare sig Bertils sjukdom, min närståendepenning eller utlandsvistelser med sjukpenning. Underbart!
Vi har fått lära oss att sköta en väldig massa medicinering här hemma. Bertil sköter ju sina tabletter själv, men jag har ju under en längre period gett honom sprutor. Först för att öka hans blodvärde, och nu på sistone, blodförtunnande, mot propparna som uppstod i lungorna.
Men framförallt har vi lärt oss att leva i nuet, ta vara på varandra, och vår omgivning. Vi uppskattar även dom små sakerna i vardagen.
En vacker höstdag, som den i lördags, kan jag bara njuta i flera minuter av de vackra färgerna körsbärsträdet, som står utanför sovrumsfönstret, har. Det har varit likadant, alla årstider. Jag har aldrig upplevt förr att jag kunnat njuta så av varje dag. Jag behöver, i och för sig inte skotta så mycket snö, som jag gjorde i vintras, igen.
Givetvis finns det hela tiden en oro, hos mig, hur länge vi kommer att få vara tillsammans. Det känns som Bertil tänker på samma sak, även om det är något vi aldrig pratar om. I söndags när Klippe skulle tas in för vintern var han väldigt noga med att jag skulle titta hur allting skulle sättas ihop igen till våren. Givetvis hoppas jag och tror (det måste jag) att Bertil kommer att ta fram Klippe igen till våren och starta honom, men jag förstår ju också att jag måste vara förberedd om så inte skulle ske.
Bertil är också den som tar initiativet till alla våra resor. Det handlar väl också om att leva i nuet. Vi måste passa på att göra det vi vill mest, medan vi kan. Vi planerar ju inte så många månader i förväg. Vi vet ju aldrig vad som händer.
Något vi båda skulle vilja göra igen är att åka till Bredaryd på öl- och whiskyprovning. Det var en jättemysig tillställning. Denna gången skulle vi vilja ha med några vänner. Är det någon som känner för det, kanske fram i februari, så hör gärna av er.
Det lät kanske lite deppigt det här, men jag är otroligt lycklig över att vi fått dessa 365 dagar tillsammans, och att Bertil faktisk de allra flesta dagar mår, efter förhållandena, väldigt bra.
Jag tror inte Bertil kommer ihåg att det är ett år idag, vi pratar nästan aldrig om det som varit, i detta sammanhanget. Han läser inte min blogg heller, för det vill han inte, så ni som pratar med honom, behöver ju inte återge mina tankar. För min del räcker det med att prata/skriva om det här. Jag bearbetar mina tankar och känslor då.
Idag har Bertil fått en ny tid till röntgen. Den 30 november blir han kollad igen.
Han har också varit på behandling idag. Det avlöpte utan anmärkning. Alla värden var bra. Blodsockret var lite högt nu ikväll, men han får ju lite extra cortison i droppet, så det är nog helt naturligt.
Han har jobbat måndag, tisdag och planerar att jobba igen imorgon. På fredag ska kanske Jan-Bertil och han spela golf om vädret och ryggen är bra då. Det är skönt att han är iväg och gör saker. Det mår vi båda bra av.

Visst är hösten vacker!