Det händer mycket i livet!

Nu skall jag påbörja något jag lovat mig själv att aldrig göra. Jag skall aldrig blogga och jag skall aldrig skaffa mig ett konto på Facebook. Men som alla vet kan ens tillvaro ändra sig ganska drastiskt ibland, så varför inte.
Jag har svårt för att prata om känsliga saker och gråter väldigt lätt, vilket gör det extra jobbigt. I skriftspråk däremot har jag alltid kunnat uttrycka mig.
Fast att kunna förklara hur det känns när ens tillvaro slås i spillror, är inte lätt på något språk. När vi för 14 dagar sedan fick det klara beskedet om cancern kändes det inte så jobbigt. Någonstans hade väl tanken funnits i bakhuvudet, under all den tid som gått, och alla röntgenundersökningar som gjorts. Att få beskedet, dessutom på telefon, att det inte går att operera gjorde ju att vi båda föll ner i ett djupt svart hål. Jag ville vara ett stöd för Bertil men gråter ju mest när jag skall försöka trösta. Bertil blir mest tyst och inbunden och säger inte så mycket.
I tisdags var vi åter tillbaka på Sahlgrenska och möttes av en gäng proffs som tog emot oss på bästa sätt. Vi träffade en läkare som tog sig tid att berätta för oss hur det såg ut och varför operation inte var möjlig. Han tröstade och gav oss tid för oss själva för att smälta beskedet.
Efteråt gick vi ner till en annan avdelning där vi träffade en sköterska som ingående förklarade hur cellgiftsbehandlingen går till och vad som kan hända.När vi efter två och en halv timme körde därifrån kändes det hela lite mer greppbart och något ljusare. Tack Magnus och Liselott på Sahlgrenska för detta.
Nu har det gått några dagar. Vi är sjukskrivna bägge två och tar verkligen hand om varandra.
Idag har vi varit tillsammans i 9 år och vi firade det genom att åka till Stinas på Getterön för att äta lunch.

Det var rätt skönt att åka hemifrån också för idag har vi två målare i huset. Imorgon kommer snickarna också så då blir det livat. Sigge är inte lika glad.