Snyggt och prydligt

Nu har vi fått iordning i huset. Snickaren och elektrikern åkte härifrån torsdag middag och då var det bara städningen kvar till oss. Bertil mådde lite dåligt den här dagen och vilade mycket. Mamma och pappa kom på eftermiddagen och hjälpte oss att städa och putsa fönster. Lite tavlor kom upp också.
På kvällen kom Anki och Inger för att diska och ställa tillbaks allt i vitrinskåpet. Det gick som en dans. Lite mat fick dom när det var klart.
På fredagen kom mamma och pappa tillbaka och vi hängde gardiner och satte växter i fönstren. På förmiddagen hade jag spikat upp de sista tavlorna så på fredag eftermiddag var allt klart och vi njöt av det i TV fotöljerna därnere med en brasa sprakande i spisen. Mysigt.
Tack alla för hjälpen!
Bertil mådde bra på fredagen och stor del av lördagen, så vi bjöd hem Marianne och Bengt på kvällen. Det gick bra fast Bertil mådde lite sämre då. Idag har varit en bra dag och han är inte särskilt trött eller illamående. Äta har han ju kunnat göra hela tiden och det är skönt. Hoppas det blir så i framtiden också.
På söndag eftermiddag hämtade vi Bertils mamma så hon fick komma hit och se på vår renovering. Hon fick lite kaffe och Bertil körde hem henne innan fotbollen började.
Idag har vi också bestämt att genomföra ett glöggmingel trots allt. Hoppas det går bra.

Cytostatikabehandling

Ja så var man då en erfarenhet rikare. Cellgiftsbehandlingen skedde i två steg. Först var vi uppe i måndags och Bertil fick den första dosen. Själva droppet tog bara en halvtimme, men vi hade ju lite frågor som hade uppkommit under tiden som gått, så vi var där nästan två timmar. Det känns i alla fall tryggt att vara så väl omhändertagen.
Måndag kväll var en bra dag för Bertil. Han kände sig lite tung i huvudet det var allt.
I tisdags var det halv snöstorm när vi gav oss iväg. Det var ju lite jobbigt, men vi kom upp tryggt i alla fall. Bertil fick lite känning av kärlkramp på morgonen när han hämtade tidningen. Vi berättade det när vi kom upp och då ville Liselott ta ett EKG. Det visade inget konstigt, så hon startade behandlingen. Denna dagen tar det två timmar för droppet att gå in. Det var ju lite segt, men vi var tillsammans. Tittade lite på TV och läste lite. Vi fick lite fika också och det smakade jättegott. Denna sortens cellgift gör att Bertil är känslig för kallt, så jag fick köra hem så han slapp hålla i ratten. Vi stannade Hos Mamma och käkade lunch. När vi kom hem var målarna precis färdiga och var på väg härifrån. Vi pysslade iordning lite innan vi satte oss i TV-soffan.
Idag har här varit en snickare som småpysslat lite och börjat skruva ihop garderoben. Hans har också varit här och dragit ledning till fiberkabeln. Han blev inte heller riktigt färdig så dom återkommer båda imorgon.
När dom åkt fixade vi lite till. Bertil mår förvånandsvärt bra idag. Hungrig, vill ha mycket mat. Det är bra.

Snö!

Snö i november. Lite tidigt tycker jag, men inte mycket att göra åt. Det började snöa redan igår kväll och höll nog på en bit in på natten.
Jag sover fortfarande lite dåligt även om det blivit mycket bättre och jag var uppe vid fyra och då dalade det lite flingor ner.
Målarna bredspacklade en gång till igår och snickarna satte in innerdörrarna. Det blev jättefint. När dom åkt städade vi lite, på andra våning och i köket.
På kvällen njöt vi av att vara ensamma och käkade lite gott på andra våning i TV-soffan. Vi tittade på Morse och var nära att somna som en vanlig fredag kväll.

Idag har vi som vanligt ätit frukost på Veras. En trevlig tradition som vi skall bevara. Efteråt var vi och tittade på en fotoutställning på ungdomens hus av Maria Hååg.

Bertil ägnade eftermiddagen åt skidor och fotboll (på TV). Jag promenerar med min mamma på lördag eftermiddagar. Vi har gått strövstigarna i Åkulla bokskogar, men idag blev det en tur på vägar i Linnarp.

Det händer mycket i livet!

Nu skall jag påbörja något jag lovat mig själv att aldrig göra. Jag skall aldrig blogga och jag skall aldrig skaffa mig ett konto på Facebook. Men som alla vet kan ens tillvaro ändra sig ganska drastiskt ibland, så varför inte.
Jag har svårt för att prata om känsliga saker och gråter väldigt lätt, vilket gör det extra jobbigt. I skriftspråk däremot har jag alltid kunnat uttrycka mig.
Fast att kunna förklara hur det känns när ens tillvaro slås i spillror, är inte lätt på något språk. När vi för 14 dagar sedan fick det klara beskedet om cancern kändes det inte så jobbigt. Någonstans hade väl tanken funnits i bakhuvudet, under all den tid som gått, och alla röntgenundersökningar som gjorts. Att få beskedet, dessutom på telefon, att det inte går att operera gjorde ju att vi båda föll ner i ett djupt svart hål. Jag ville vara ett stöd för Bertil men gråter ju mest när jag skall försöka trösta. Bertil blir mest tyst och inbunden och säger inte så mycket.
I tisdags var vi åter tillbaka på Sahlgrenska och möttes av en gäng proffs som tog emot oss på bästa sätt. Vi träffade en läkare som tog sig tid att berätta för oss hur det såg ut och varför operation inte var möjlig. Han tröstade och gav oss tid för oss själva för att smälta beskedet.
Efteråt gick vi ner till en annan avdelning där vi träffade en sköterska som ingående förklarade hur cellgiftsbehandlingen går till och vad som kan hända.När vi efter två och en halv timme körde därifrån kändes det hela lite mer greppbart och något ljusare. Tack Magnus och Liselott på Sahlgrenska för detta.
Nu har det gått några dagar. Vi är sjukskrivna bägge två och tar verkligen hand om varandra.
Idag har vi varit tillsammans i 9 år och vi firade det genom att åka till Stinas på Getterön för att äta lunch.

Det var rätt skönt att åka hemifrån också för idag har vi två målare i huset. Imorgon kommer snickarna också så då blir det livat. Sigge är inte lika glad.